Dagarna och livet kan liknas som en berg-och-dalbana. Ibland är allt glatt och trevligt för att   snabbt och överraskande vändas till något fruktansvärt. Tackochlov vänds det lika snabbt tillbaka till det bra. Jag har svårt att hänga med i alla dessa svängningar. Adam pendlar mellan kärlek och hat nästan lika snabbt som jag andas. Hans tankar är djupa och existensiella. Jag förstår att han har det kämpigt men tyvärr känner jag inte att jag alltid hänger med och kan vara ett stöd. Oftast handlar det om hans känsla av utanförskap i olika situationer; hemma, hos pappan, i skolan, bland kamrater.... Det handlar oftast om att han aldrig tycker att han kan lita på att vi verkligen älskar/tycker om honom. Visst har han det väldigt tufft i skolan med kamraterna. De har svårt att förstå varandra och det blir ofta missförstånd. Jag skulle verkligen vilja skona honom  från dessa situationer och känslor. Min fina duktiga kille. Underbaraste Adam.

...är rosa

 
Hälsa 

Jag mår riktigt bra. Det är inte ofta ångesten stör mig. Den finns där, men oftast kan jag hantera den utan större ansträngning. Tyvärr har jag inte kommit igång med träningen på allvar. Jag saknar det. Men det finns i min planering.

Familj

Adam har det kämpigt och då drabbar det givetvis även mig, både känslomässigt men även rent praktiskt. Han är inte riktigt överens med sin pappa och även den biten diskuterar han hellre med mig. Att han inte kan få träffa sin psykolog nu när allt är jobbigt känns inte rättvist.

Kenny verkar ha accepterat vissa problematiska situationer i livet. Jag vet att det gör fruktansvärt ont, men det är ett avgörande steg.Han trivs med sina studier och har funnit en rutin i livet som student.

Christian lever ett härligt familjeliv med sina flickor.  Jag fick en spontaninbjudan till lunch i fredags. Jag är så stolt över mina tre grabbar. De lever och löser sina liv med både lust och förnuft. De reder ut sin vardag även om den inte alltid är lätt och de uppskattar det extra även om det inte är några stora saker.

Kärleken

Jag är älskad och jag älskar. Det känns bra, även om jag är så orolig vissa dagar över att inte vara bra nog. Att inte kunna leva upp till hans förväntningar. Han ser mig och tar mig för den jag är han visar mig genuin uppskattning på så många underbara sätt. Jag känner det, när han ser på mig och när han rör mig  vet jag att det är äkta. Ändå kan jag drabbas av känslan att det inte har hänt. Att jag bara har inbillat mig allt.

Vi är absolut inte överens om allt. Kanske inte om mycket alls. Vi ser på världen och värden på så olika sätt. Vi har "grälat" om bagateller. Och om "störande" beteenden. Vanor. Men det sker med ömsesidig respekt och kan avslutas på ett behagligt sätt.

Arbete 

Åhh vad jag trivs med mitt jobb och min arbetsplats. Igen. Den underbara känslan har återkommit. Jag trodde aldrig att jag skulle återvända till skolan. Nu är det "som vanligt" nästan. Jag vill verkligen börja på riktigt i höst. Tjänstefördelningen ser underbar ut i dagsläget. Jag vet att den kan ändras, men i grunden blir det bra. Jag har världens bästa kollegor. Framförallt har jag några som stöttat mig mer. Underbara Mia som tagit sig an min inskolning. Hon är underbar. Jag lär mig nytt, jag får egna idéer bekräftade/ifrågasatta. Jag känner mig trygg. Jag gillar att jobba med henne. Jag känner även att jag gör nytta igen. Jag trivs med eleverna och klassrumssituationen.

Ekonomi

Den är katastrof. Ett stort orosmoment. Jag försöker hålla inkassoföretagen och kronofogden borta genom att betala olika räkningar hela tiden. Men det är ett faktum att det är mer än en månad som pengarna inte har räckt. Jag har fått låna av vänner och familj. Jag är medveten om att detta ska betalas tillbaka så fort jag kan. Så den här situationen kommer jag att få leva med i många år, tror jag. Jag har iallafall äntligen skickat in ansökan om bostadsbidrag. Väntar med spänning.

Hund

Kastreringen gjorde underverk. Det är en underbar och harmonisk vovve idag. Han är pigg och alert. Gillar att jobba och lära sig nya saker. Han är busig och retsam. Han är social och lekfull med andra hundar. Inomhus är han lugn.

Det finns en butikslokal i stan där det inte verkar vara lönsamt för någon verksamhet. Det har varit videouthyrning, konsultföretag, hälsoprodukter, elektronikprylar...och mycket annat. För någon månad sedan började det återigen hända saker bakom de stora fönstren. Det verkade som det var en ny second hand butik på gång. Eller skyltning för inspiration av möbelrenovering. Fina N och jag följde utvecklingen med stor nyfikenhet. Dety var fina grejer som visades. Det var roliga idéer av återbruk. Förvandling av gamla grejer till moderna i romantisk shabby stil. Vi har båda varit inne i butiken flera gånger men vi har inte fått kläm på vem eller vilka som driver den....När nyfikenheten tog överhand frågade N och fick informationen att det är ett sysselsättningsprojekt för individer i Fas 3. Åh tänkte vi båda- det skulle ju passa HENNE perfekt. Det är ett jobb som är gjort för henne!!!! Just nu har hon huvud och hjärta fullt med annat. Men hon behöver distraheras med något positivt. Det är hennes tur att få ha det bra nu!!! Bara bra!

En av Adams kamrater fyllde år igår och hade bjudit hem sins närmaste vänner. Bara killar. Då jag är mycket god vän med hans mamma så blev det även ett tillfälle för oss att umgås över några koppar kaffe. Flera gånger slogs jag av den varma mysfaktorn när grabbarnas prat och skratt nådde ut i köket. Det vi hittills kallat "kalas" har ersatts av ett lugnare, djupare "häng". Intensiteten och engagemangen var samma men de satt mestadels stilla; åt pizza och snacks, drack läsk samtidigt som de delade olika You Tubeklipp, spelade något spel eller så pratade de om vardagliga saker typ skola och knäppa föräldrar. När sockerruset och rastlösheten slog ner, meddelade de att de skulle gå ut och tillbringade ett par timmar med olika lekar; kurragömma, kull och datten så länge den extra energin tillät. Utpumpade och svettiga kom de sedan in för att fylla  på med glass, kakor, läsk och annat gottigt. De tackade för mat och glass, fick varsin godispåse och försvann ut igen. Fyra och en halv timma efter vi anlänt var det dock dags att bege oss hemåt. Fortfarande hade grabbarna bara trevligt.

Orden och önskan var lika smärtande som tydliga. Det finns nog inget får mig så förtvivlad som när Adam känner sig felbehandlad och oälskad.

Att det inte alltid är en dans på rosor att vara förälder, det har jag vetat sedan många år. Visst var det stunder med de större grabbarna som kändes såväl jobbiga som fruktansvärda. Men de var så få att jag nog kommer ihåg och kan berätta om dem alla idag...fast det har gått så lång tid. Tillsammans med Adam är dessa situationer mer regel än undantag. Jag tycker synd om honom och om mig för det tar så mycket tid och framförallt så mycket energi från oss. Alla dessa stunder där han konfronterar mig med sitt usla liv, mitt kärlekslösa föräldraskap och den totala meningslösheten upptar så stor del av vår vakna tid tillsammans att det känns konstigt när det är trevligt. Euforin som sköljer över mig när vi har roligt tillsammans över fler aktiviteter kan inte beskrivas.

Fy så fruktansvärt det låter, vi har absolut dagar när allt fungerar mycket bra. Ibland flera i rad. Jag är dock sällan eller aldrig helt avslappnad eller naturlig. Alltid vaksam på tecken som signalerar begynnande oro eller missnöje. Det känns inte alltid rättvist att det är jag som får all hans vrede och sorg. Samtidigt som det givetvis är något fint att jag tydligen är den som han väljer att ha det totala förtroendet för. Det måste tas emot och vårdas som den sköra fågelunge det är.  Jag kämpar med att hålla någon form av balans för Adam, inte bara fokusera på det jobbiga och dåliga. Även att försöka förklara andra perspektiv av ev problem som uppstått för honom. Jag har även förmånen att få ta emot all den glädje och kärlek som han visar. Det är de  stunderna jag uppskattar så oerhört. Jag tar verkligen inte något som självklart eller för givet.

Älskade unge- du är så fin