Det har, precis som varje år vid den här tiden, varit skiftande väder. Ena dagen sol och flera plusgrader, den andra dagen har det snöat/ regnat och varit sååå kallt. Idag är det underbart iallafall.

Jag vaknade av att solen skickade in sina varma strålar rätt i ögonen på mig. Underbart!  Morgonpromenaden blev en dryg timma av njutning. Jag påverkas verkligen av vädret, värmen och ljuset. Jag har haft lite dåligt samvete för hunden de senaste veckorna. Av någon anledning försvann min hemmastruktur iochmed att jag började arbetsträna. Ingenting fungerar som det borde. Idag tog jag iaf med mig vovvisen på en lååång promenad varierad med träning i skogen när Adam var hemma hos en kompis. Jag tvekade en stund när Kärleken lockade med premiärtur på motorcykeln men jag ångrar inte att jag lät honom åka själv.

Jag har aldrig sett mig som en teknikmotståndare eller en som är rädd för utveckling. Så länge det inte kräver så mycket extra av mig, så länge jag bara kan använda mig av det nya utan att behöva göra några större ansträngningar med konfiguration, installation, kalibrering eller något annat knepigt begrepp. DÅ är jag helt lost och blir irriterad!

Min IPhone har krånglat ett tag och jag har fått låna en Samsung av min Kärlek. Absolut en bra telefon. MEN då krävs det att jag ska genomgå den här inskolningen igen. Underbaraste Kenny har äntligen gett upp att hans ointresserade mamma ska klara detta och startade snällt upp telefonen, förde över mina kontakter och laddade ner de appar jag behöver. Dock missade jag att be honom kolla att det gick att överföra bilder från kameran....hmmm. Irriterande att vara så korkad!!!!

Innan värmen och sommaren har kommit så kan man kanske uppleva skogen som kall och steril. Det är fullt med kala grenar och kvistar. En del av dem har skiljts från sitt träd och hamnat på marken. Några har blivit värd för mossa eller tickor. Jag tycker att det finns en skönhet även i den här varianten.

Vilken underbar helg    

Kärleken har högtidsdag i veckan och firades av sina barn i helgen. Precis som de planerat så blev han rejält överraskad. Fredag med middag hemma i hans lägenhet, lördag och söndag i den kungliga hufvudstaden tillsammans med den äldsta sonen, hans flickvän samt dottern. Det var välplanerad weekend med varierade aktiviteter; inomhusboule, underbar pastalunch, flera goda take away coffees, shopping, drinkar och mat på olika trevliga restauranger Tweed och Ardbeg blev två riktiga favoriter. God mat och dryck serverades av mycket trevlig och kompetent personal i underbara miljöer. På Vapiano serverades vi underbar pasta. Härliga ungar!!!! Jag gillar dem alla väldigt mycket så jag hoppas verkligen att de inte tycker alltför illa om att jag gör anspråk på deras pappa. Vi bodde i en gästlägenhet som uthyrs av  sonens bostadsrättsförening. Min förälskelse förvandlar mig till en tonåring som vill pussas och hånglas hela tiden. Utan några som helst hänsyn till vaken andra eller tid.

i och med Stockholmsresan har Adam spenderat en extrahelg med sin pappa. Jag skulle önska att han var lika lycklig som jag är. Tyvärr var han inte så nöjd som jag är  min helg.

I lördags fyllde husets hund 1år. Han fick fira bemärkelsedagen med Kenny som var hemma och som hundvakt. Adam var hos sin pappa och mamman var som tidigare skrivet i den Kungliga Hufvudstaden och förlustade sig. Idag har vi ialla firat födelsedag med ben och presenter.

   Fina vovvis     

Tanken är att jag ska vara på min arbetsplats två timmar varje dag för att "vänja in mig" igen. Det var jättesvårt att komma iväg och att komma in i måndags. Det blev några tårar och lite andnöd till en början. Kramar och härliga tillrop av gulliga kollegor peppade och fick mig att känna mig säkrare. Så pass att det nästan var lika svårt att lämna den nya tryggheten (personalrummet) för att gå hem. Hua så jobbigt! Tisdagen gick bättre och två timmar gick  snabbt. Avslutade med att äta en lättlunch med två härliga kollegor på det lokala caféet. Alla eftermiddagar har jag tyvärr varit lättretad och tjurig. Nästan ilsken.

Eftersom onsdagen var mentorsdag var deflesta upptagna med sina klasser hela dagen. En del var lite stressade eftersom de inte hunnit ordna med all organisation kring trivseldagen och flera satt i personalrummet och klippte/klistrade/skapade material för samarbetsövningar eller andra aktiviteter. Några ångrade att de inte lagt ner mer energi utan bestämt att det skulle räcka att sätta på en film.

Idag:

             Jobbigt

                                                  
      "som vanligt"

                                         stress

otillräcklighet

oplanerat

Åh så många känslor som anföll mig. Just som jag kände mig rätt säker i situationen. Kollegorna pratade om vardagen, klagade/konstaterade att de inte hunnit färdigt med vad de tänkt, Någon berättade att han inte sovit på fyra nätter. En annan jublade över att äntligen var hon klar med alla utvecklingssamtal och nu skulle kunna ta tag i rättandet av ett prov som legat lääänge. Två har suttit i tre dagar och försökt lösa organisationen kring nationella proven i svenska. Vem/vilka ska vakta? Salar? Elever med specifika behov? Ringklockan annonserade oavbbrutet att elever behövde sin mentor eller någon annan lärare för att få svar/hjälp med någon mer eller mindre viktig fråga. Någon svarade på ett ilsket mail. En manlig kollega gjorde sin kursuppgift i en fortbildningskurs som skulle redovisas under eftermiddagen. För att hinna blev det att utnyttja strategi á la copy-paste. Jag överhörde hur en annan fortbildningskurs var sååå värdefull för en kollega medan en annan inte alls tyckte om det. Jag insåg att de diskuterade det arbetssätt som jag använt och rekommenderat under flera år.

Någonstans mitt i allt detta kastade sig ångesten, stressen och paniken över mig. Slet och rev i huvud och hjärta. Nervsystemet alarmerade fara. Flyyyy! skrek hela mitt inre. Hörseln stängde av Rummet fångades av en tyfon och snurrade fortare och fortare, högre och högre. Höjdskräck och illamående kom som resultat. Jag fokuserade blicken. Meddelade benen att vi skulle gå. Jag tog väskan och gick. Sa inte hej då till någon. I bilen ringde jag fina N. Hos henne grät jag. Svamlade osammanhängat. Kramades och drack kaffe. Jag har tur som har henne! Lycka!

Under kvällen har jag funderat. Varför blev det så? Kommer jag att klara mitt gamla jobb igen? Vad vill jag? Hur blir det imorgon?

I helgen slog vi ihop delar av våra familjer och åt mat tillsammans. Kändes lite som en utmaning då jag inte hade en aning om Kärlekens önskningar/vanor eller annat när det gäller smak och mat. Därför blev det en buffé med blandat. Lite italienskt, lite arabiskt och lite svenskt. Kött, fisk och grönsaker. Jag blev nöjd med resultatet även om jag inte var helt klar när de första anlände. Det smakade som jag hade tänkt och mina grabbar åt med samma aptit som vanligt. Tyvärr var det nog inte lika uppskattat av hans "barn" Men de åt lite, pillade lite, tackade till slut artigt för maten och sa att det var gott. Nästa gång hittar vi på något annat. Man lär så länge man lever. Trots detta så tyckte jag att det var en mysig dag. Jag är helt säker på att alla stora barn kommer att kunna ha trevligt tillsammans de gånger vi träffas ihop. Underbara ungar allihop.

Första söndagen i mars åks Vasaloppet, så även i år. Vi såg inget av det. Jag var i skogen med vovvis och Adam lekte med en kompis. Det som var kvar sedan lördagsbuffen (efter att grabbarna laddat sina matlådor) trollades om till en fläskfilégryta och intogs av fyra hungriga själar. Mys mys.

Imorgon är det min första dag på skolan på 7 månader. Pirrigt. Jobbigt. Ångest.