"Det är fult att ljuga" blev jag lärd som liten och med samma fras har jag fortsatt fostra mina egna sorkar. "Det är alltid bäst att vara ärlig" "Sanningen vinner i längden" Trots alla dessa fraser som grund i livet...så svarar jag ändå alltid "BRA" när någon frågar hur jag mår. Vilket är en LÖGN inte en liten vit en, utan en stor ren o skär lögn. Jag mår så fruktansvärt dåligt, men jag är inte korkad nog att inte förstå konsekvenserna om jag skulle vara ärlig.

Frågan....

... är en del av hälsningsfrasen; Hej -hur mår du? eller Hej hur är det? vilken inte alls ska besvaras med sanning utan av artighet ska man svara "Det är bara bra, tack och själv då?" Har man ont någonstans så tar man upp det senare-om det blir en konversation. Om man mår psykiskt illa så tar man  helst inte  upp det alls. Om det inte är ett ämne för att bli en snackis förståss...

Det finns vissa nyhetshändelser som är mer ok att älta; separation, otrohet, dålig arbetsmiljö, allvarliga sjukdomar,

Ensamhet, dålig ekonomi, utbrändhet och okunskap tillhör absolut inte godkända tillstånden att ta upp, om det gäller en själv. Andras mående är mer tillåtet att ventilera.

Det finns alltid många lösningar på dessa problem...om  du bara gör så här... och försök att inte ...eller försök att tänka att...Precis som att man inte redan har tänkt i dessa banor och försökt med allt detta- det är verkligen sista utvägen när man uttalar orden högt.

Jag har faktiskt under en ganska lång tid nu svarat "skit" eller "dåligt" när människor frågat hur jag mår, eller hur det är och jag får svaret Ja, jag ser det. Jag undrar då-Varför frågar du då???

Vad tänker jag göra åt detta trista tillstånd då? Jag vet verkligen inte- och jag tror att jag har gett upp att GÖRA något åt det- jag har istället accepterat att det är ett mer kroniskt tillstånd. Jag gråter ibland, skriver ibland och jag fortsätter att göra de sysslor som mitt arbete och liv kräver. Jag unnar mig ett glas rött ibland eller, som idag, en mugg glögg. Det gör mig inte lycklig, men jag vet att jag har uppskattat det tidigare och det är gott. Jag läser böcker och möter därigenom andra människor och deras öden. Vissa har det underbart medan andra lever i en misär på flera sätt. Tillsammans med Adam lär jag mig att se på världen med andra ögon. Jag ser det som finns framför mina ögon och inte det som jag tror finns bakom eller som kommer att hända framöver. Jag blir glad ibland. Men oftast är jag mittemellan. Lagom. Jag har börjat sticka igen och för tillfället har jag producerat en halsduk och en halv sjal samt en vante till Kenny.

Jag har människor som säger att de bryr sig om mig, men jag släpper inte in dem, jag vill inte ha deras goda råd och jag orkar inte spela det artiga spelet. För jag kan ju inte släppa fram det andra...

Jag orkar inte höra på allt gnäll om partners/relationer...renoveringsplaner på hus och hem. Charterresor till olika resorter...spa week-ends etc... Jag ingår inte i något av dessa sammanhang och känner mig mal placé Vilket sammanhang ingår jag i då? Småbarnsmamma med vuxna barn, separeradsedan länge, bor i hyreslägenhet, dålig lön,

Jag har blivit en riktig egoist när det gäller min fritid. Jag vill inte alls anpassa mig då. Jag anpassar mina dagar på jobbet och till Adam hela tiden, så när jag är ledig vill jag bara va'. Även om det känns ensamt ibland.

Skylanders är ett interaktivt spel som lanserades för ungefär ett år sedan. Adam och hans kompisar....och tydligen ALLA andra ungar var helt sålda på det nya konceptet. Och jag måste erkänna att jag var mäkta imponerad över tekniken. Att spelet var på svenska var en bonus och "storyn" var rätt gullig- även om det till största delen gick ut på att ta ihjäl varandra. Spelet var inte ovanligt dyrt och de extra figurerna var inte heller så kostsamma per styck....men eftersom de var många så kan det bli en slant (då varje figur har en speciell egenskap). Uppdateringarna till spelet anser jag vara hutlösa om man tänker på vad det var man fick. Hur som helst så släpptes den stora uppgraderingen, Skylanders Giants,  lagom till Adams födelsedag. Och nya figurer...samt alla gamla figurer i nya skepnader och med något förnyade krafter....Detta stod överst på önskelistan och blev också inslaget i ett vackert paket. Idag är jag inte lika imponerad- snarare besviken. Det är ett simplare spel med råare image och enligt Adam inte lika roligt som det tidigare. Nu handlar det endast om att slå sönder allt som kommer  ens väg.  Så Pokémonspelen plockades fram ur gömmorna igen...

Av tradition så får man oftast även ett brädspel vid födelsedag och jul- Nioåringsspelet blev ULURU- ett kul spel med logik och strategier för den kvicktänkte. Passar oss bra- vi tycker iallafall att det är kul  .

ULURU är aboriginernas namn på Ayers Rock - den mytomspunna klippan mitt i den australienska öknen. Kul sammanträffande var att Adam precis läste en bok som utspelade sig där. Och han hade förstås trott att ULURU var en påhittad plats. Ibland har man mer tur än vanligt...

Vi läser ganska mycket här hemma. Jag håller just nu på med "Flickan som dök ner till jordens mitt" av Sabina Berman. Det är en underbar bok som handlar om/berättas av en autistisk flicka/kvinna. Vi får möta världen som hon beskriver den- enkel och utan känslor. Meningarna blir för det mesta känslolösa, men känns inte kalla- det korta språket ger däremot en känsla av poesi.

På ett ställe diskuterar flickan färger. Hur färgerna ger oss tingen- om inte saker hade färger....?

Jag läser om och om igen- njuter av texten...av tankarna och de tankar som texten ger mig...funderar och läser om igen. Jag har läst flera stycken för Adam, han tittar på mig och säger; jaha...och?

Den här kvinnan har viss insikt om fördelarna med sitt funktionshinder: eftersom hon inte kan fantisera slipper hon att oroa sig för saker som ev ska hända i en tid som inte ens finns. Av samma anledning tycker hon inte heller att det skulle vara ett problem att hon inte förstår futurumsituationer.

Adam älskar att läsa och titta på fantasy och han läser även gärna ungdomsdeckare. Ja egentligen så läser han väl ALLT. Förra veckan  kom han på idén  att starta någon form av bokklubb via biblioteket..."för såna som mig" sa han. "Vi som inte gillar att jaga bollar och sånt. Tänk va häftigt att få prata med andra som läser lika mycket som jag...och kanske kunna prata om böckerna och leka det man läst". Jag har en känsla av att rollspel och live kommer vara något som tilltalar min älskling i framtiden. Klart att jag ska hjälpa honom i hans idé om bokklubb.

Jag såg i bioreklamtidningen att "Berättelsen om  Pi" ska ha premiär i december. Jag läste den boken för många år sedan, men jag återkommer till den både nu och då. En mycket spännande skildring/fantasy...Jag kan inte förstå hur den filmen kommer vara...Måste ses!!!!!

Hur kan det komma sig att jag känner mig så ensam o övergiven när jag har så många vänner?? Vänner, bekanta och FB-vänner...

Det är spännande med dessa interaktiva umgängesformer. Man berättar, diskuterar både vardagliga händelser och andra mer delikata saker.Jag vet mer om vissa människor genom sociala medier än vad jag vet om mina närmaste. Jag vet hur det ser ut hemma hos många människor som aldrig skulle komma på idén att bjuda hem mig. Jag vet vad som äts till middag i många hem, vad barnen heter och vilka lekar de föredrar....Detta är FB och bloggarnas förtjänst att jag tvingas/tillåts att bli något av en stalker.

Jag är absolut inte bättre i mina egna inlägg/statusuppdateringar- här och där beskriver jag vår vardag med bekymmer och glädjeämnen. För vem? Vem vill veta, vem vill jag ska veta? Ja, det är den stora återkommande frågan- för vem skriver vi? Vad är det vi vill veta om andra? Varför? Och varför vill vi berätta vad vi själva gör för alla, men ändå ingen?

Efter ett par dagar i sjuksängen har jag, mellan sovstunderna, hunnit fundera en hel del. Hur jag återigen har lurat mig själv...visst är jag ensam, så fruktansvärt ensam. Hur många har kontaktat mig personligen under de senaste halvåret, året....Antalet personer är lätträknade. Hur många gilla och kommentarer har jag fått på FB- massor.

Jag har tagit flera pauser från att socialisera där. Och varje gång har jag insett hur obetydlig jag är. Samtidigt som det är en skrämmande insikt så känner jag mig trygg. Trygg i att det inte förväntas att jag ska ringa, skriva, komma ihåg bemärkelsedagar etc. När det gäller födelsedagar har man väl sällan blivit så uppmärksammad som under Fb-eran. det kommer gratulationer från när o fjärran- men det är få som delar tårtan med mig och blombuketterna är lätträknade.

Åhhh, Jag saknar de långa telefonsamtalen- om ingenting! När man ringde för att man inte ville något speciellt...bara höra...bara vara privat.... Men vem skulle ha tid med dessa idag- jo ibland...oftast under tiden som man gör något annat...Idag är fikastunderna på tu-man hand en lyx

Jag har fattat ett beslut...Det är dags för en FB-paus igen...krypa in i den reeella ensamheten.... Isoleringen...kanske får jag förklara mig för någon...kanske är det ingen som märker att jag är borta...Jag tror att jag kommer fortsätta blogga, bara för att det känns skönt att skriva av sig. Diskussionen om det behöver vara i detta forum eller om jag kanske ska backa till den privata dagboken, återstår...

Hej hopp....

Jag har legat sömnlös några nätter- för kärleks skull. Men inte direkt min kärlek. Hur egoistisk får man var i sina kärleksaffärer? "Följ ditt hjärta" sägs det- men till vilket pris och vem ska betala priset? Jag har haft flera kärlekar i mitt liv (bortsett från den till mina barn) och jag har älskat lika intensivt och lojalt varje gång. Nu när jag sitter här ensam och funderar så är det lätt att vara efterklok. Hur kunde jag utsätta mina barn, föräldrar och vänner för den oro och sorg som jag gjorde- bara för att jag trodde att detta var den riktiga kärleken? Och vem kunde ha stoppat mig? Flera försökte- men jag vände dem ryggen- för min kärlek var så stor.

Måste det vara så- kan jag stoppa "ohälsosam kärlek" hos någon som betyder mycket för mig? - eller måste jag stå kvar och se på, vänta ut katastrofen... ska jag blunda och lida i tysthet. Eller ska jag gå- för att JAG inte orkar, eller för att markera dumheten, vem är jag att döma. Är det kärlek att lämna någon som föjer sitt hjärta- även om det leder mot tokiga vägar. Och vad är värst- det känns som moment 22. Hur jag än gör blir det fel.

Klockan är kvart över nio och Adam ligger fortfarande kvar o myser i sängen. Underbara känsla -att få ligga där tills man är redo att möta den här specifika dagen. Att jag har gått upp beror på en ond hals som ville ha lindrande honungste. Vi har verkligen tagit till var på dessa mysmornar under ledigheten. Sovit länge, legat kvar o läst/myst och sedan en lååång frukost. Det är lyx! Lika lyxigt har det inte varit att detta har omgivits av feber och förkylning: Adam började redan förra söndagen, efter kalaset var han rätt mör. Nu verkar han vara frisk. Själv är jag inte i toppform, men inte tillräckligt sjuk för att tro på hemmafrånjobbetdag imorgon.  Jo, kanske om jag känner efter lite...

Jag vill inte gå till jobbet imorgon! Det är en mycket ovanlig känsla för mig- ja, faktiskt en alldeles ny känsla. Och det handlar nog inte om att jag vantrivs med mitt yrke???? Men omständigheterna gör att jag inte känner att jag gör ett tillräckligt bra jobb-varje dag. Eller omständigheter som inte tillåter mig att göra ett så bra jobb som jag skulle önska. Jag vet att jag älskar mitt jobb; ungarna, kollegorna, ämnena.....Jag tror att jag utåt sett gör ett lika bra jobb som förut....men det tar sååå mycket mer tid....och sååå mycket energi. Jag är så trött!!! Vad är det som har hänt?

Adam ropade just från sängen att "Hurra- imorgon är det skola" Det gör mig lycklig och jag hoppas inte att hans fröken känner som jag.

ÅÅÅÅhhhhh jag blir så upprörd!!! Tänkte bara ögna igenom nätupplagan av lokalpressen...möts av ett reklaminslag i reportageform....om hur bra resmål Thailand är för barnfamiljer.

http://media.reseguiden.se/cgi-bin/rg/article.cgi?event=article&article_id=6529&theme=0&site=nt#RG_TOP

Speciellt vackra Khao Lak där det finns flera fina resorts där barn och föräldrar kan springa ifred utan att störas av efterhängsna försäljare eller jobbiga uthyrare av solstolar. Man lockar vidare med att allt finns inom resorten och skandinaviska barnklubbar tar hand om barnen så att  föräldrarna kan koppla av medan barnen får leka. Det är viktigt att resan är en upplevelse även för barnen- att de kan springa runt i den fina sanden på bara fötter...

Hjälp- har vi glömt att vi är turister, besökare i ett land där det redan finns invånare. Dessa invånare kanske måste tjäna sitt uppehälle genom att hyra ut solstolar eller sälja billiga klockkopior....eftersom något skandinaviskt företag har köpt marken som de tidigare ägde...utan att berätta att det skulle innebära slutet för många och för det naturligt vackra...  När hotellen i dessa resorts byggdes så var det i väldigt många fall de thaiändska små pojkarna som fick vara med o mura...med jobbig, tung cement....många timmar per dag. Allt vatten som hotellen kräver.... och avlopp som släpps ut o förgiftar fisk o räkor...all solkräm...De vackra dyklagunerna är ofta anlagda eftersom de riktiga är borta...Och paketresor...all inclusive med egna restauranger och utflykter- allt för att kunna hålla pengarna inom det skandinaviska reseföretaget. Hur tror man då att de inhemska ska klara sig.... Jo de får väl prostituera sig, det är en ganska lönsam business eller bli tuck-tuck körare.

Varför ger det oss Européer rätt att tro att vi ska ta med våra värderingar och "kolonisera" på deras mark, leva ett liv som gör att det blir sämre för dem och för naturen där. Vart tog respekt och etik vägen.

Jag har varit i Thailand flera gånger och på andra ställen oxå- men det är under min värdighet att komma och våldgästa ett land, ett folk på det sättet. När jag var i Khao Lak 1989 fanns där inget hotell, men de var där och fotade, mätte och köpslog. Det var fortfarande ett äkta paradis. En liten fiskeby. Där människor levde på fisket och på gummiodling. Vi liftade med  några unga thailändska män och som med sina  hembyggda båtar tog oss en bit från befolkningen. De lovade att komma o hämta oss ett par dagar senare. Vi bodde i hyddor som var uppbyggda på pålar. Dessa hyddor användes mest av invånarna när par behövde vara separerade- för att få tänka ifred- kanske meditera. På kvällen kom vattenbufflarna dundrande förbi medan vi grillade den konstiga fisken som vi fångat under dagen. Aporna tjattrade i bushen bakom och vi hittade ett underbart vattenfall. Visst var jag rädd för ormarna som det varnades för, och de otäcka krokodilliknande ödlorna som låg och vilade i högar på stranden. En farbror tog med oss till gummiträden och vi fick titta på, de visade och förklarade...vi förstod inte allt men jag minns den tandlöse farbrorn och killarna som klängde upp o ner i träden. Och jag kommer ihåg den semestern! Jag var i Thailand- på riktigt! Khao Lak drabbades hårt av Tsunamin och ekonomiskt var de utblottade men det kan ju turisnäringen utnyttja. Och tänk itakt med att turismen ökar- så ökar även byns storlek. Men inte byborna och naturen utarmas dessutom ytterligare.

Det är så ofta människor tittar medlidsamt på mig jag svarar på frågor om mina resor. Men jag har ALLTID valt själv! Jag vill resa för att uppleva landet, folket, kulturen, maten...och jag får faktiskt tillgång till stränder och sol jag med. Och det är väldigt sällan jag blir störd av efterhängsna försäljare...för de är kring turiststråken och väntar på att de "dumma" människorna ska vara tillräckligt onyktra för att köpa även de trasiga grejerna. Mig behöver de inte sälja till för de får mina pengar eftersom jag bor i deras hem/hotell och köper deras mat. Det är riktigt kul/skrämmande att ta en öl/läsk tillsammans med någon av dem o höra dem berätta om dagen....

Febern trivs bra hos Adam och har tydligen bestämt sig för att hänga med honom ett tag till. Jag finner inte nätterna så roliga, då den lille killen yrar och jag vågar knappt sova. Termometern visade på över 40 grader inatt. Det blev därför inget besök på BUP idag, heller....förra gången kunde jag inte vara borta från jobbet och nu var Adam sjuk- undrar när nästa gång blir? Att vara hemma med en sjuk 9-åring kräver sin mamma. Högläsning, brädspel och mys ska blandas i lagom delar med mat, dryck och medicinering. Lite hostmedicin, nässpray, vätska, frukt och kuckelimuck är ordinerat   .

Aptiten hos Adam är i stort sett obefintlig...så vi äter lite nu o då....bara för att inte kunna bli hungrig, eller för att det känns som det behövs en ständig energipåfyllnad. Frestade bl a med nyponsoppa och mandelbiskvier-den klassiska...Stekte plättar...

Egentligen skulle Adam ha tillbringat den här dagen med farmor...och sovit kvar hos henne. Nu blev det ju inte så, men farmor kom hit på kvällen så Kenny o jag kunde gå på teater som var bestämt sedan länge. Vi såg "Familjen Addams" -vilken föreställning! Jag är hänförd! Som scenarbetare måste man vara alert- så många byten och vilka effekter...woaw!! Handlingen var väl ok-men den lyftes av duktiga skådespelare, härlig musik och all häftig rekvisita. Det var verkligen en blandning av trolleri, cirkus och musikal. En del av dansnumren bleknade något eftersom kostymerna var så extrema...stora...bulsiga...Men det var en underhållande kväll...ingen som kommer att vara betydelsefull i något längre perspektiv men mycket trevligt! Bonus är ju att få göra detta tillsammans med Kenny. 

I pausen delade vi bord med en annan mamma som oxå bjudit med sin vuxne son. Vi småpratade över våra smörgåsar och hade det trevligt. Det är något visst med teater. Det är så direkt och det gäller verkligen att alla aktörer har koll och är på alerten- inte ett jobb att komma bakfull till. Funderar verkligen på att köpa ett abonnemang. Det som har hindrat mig är att hur kul är det att gå själv? När vi mycket glada och nöjda lämnade salongen blev det problem- någon hade tagit Kennys kavaj. Kvar hängde endast en kort svart damjacka i storlek 34. Tackochlov upptäckte jacknapparen sitt misstag och ringde upp och Kenny fick tillbaka sin kavaj, med såväl plånbok som parkeringsbot.

Kenny hade något att berätta för mig- något som gör honom lycklig, men som han anade att jag inte helhjärtat delar lyckan i. Givetvis är jag glad om han är glad. Men som jag sa till honom; "Jag lyckönskar dig, absolut - men ge mig lite tid" Det här kommer inte att bli lätt för mig- men jag måste klara det! Jag SKA klara det och jag ska förhoppningsvis göra det med både förnuft och hjärta. Men jag behöver tid. Inatt är det inte den lilles feber som kommer hålla mig vaken- utan den störres.

På lördag är Adam bjuden på kalas, men jag tvivlar på att han är så friska att han kan gå. Men vi hoppas och ber till bacillgudarna att skona oss från att hemsökas. Imorgon ska vi äta fisk o potatis- då blir det nog bra.

Om det fiinns en gud- vad har han då emot Haiti?? Haiti är Karibiens fattigaste land.

För cirka två år sedan drabbades denna del av världen av en enorm jordbävning som kostade många människor livet direkt (drygt 200 000 och 300 000 skadade). De som överlevde, fick göra det under fruktansvärda förutsättningar- flera bodde i tillfälliga "bostäder" tills  nyss. Sedan kom orkanen som såg till att ta bort ytterligare några människor, bostäder och fast mark. För bara ett par dagar sedan var det stormen Sandy som antagligen satte punkt för Haitis existens som boplats. Regn och vind sköljde bort den mark som redan utsatta människor bor på. Endast 60 döda och  ca 200 000 hemlösa kan verka som en lindrig konsekvens med tanke på historien. Men iom allt vatten som sköljt bort den odlingsbara mark, samt de toftiga reserver av spannmål och livsmedel som fanns så är det svårt att förstå hur invånarna ska kunna överleva. Trädens frukter, bananer och brödfrukt, blåstes bort. Kaffeodlingarna, Haitibornas sparkapital, blev också förstörda.Tillkommer gör även den lilla detaljen att kolerabakterier kommer antagligen att spridas med avloppsvatten i dricksvattnet.

Fy vad orättvist livet är; själv tycker jag att det är jobbigt att Adam ligger i feber och att jag borde förbereda lite arbete.

När sådana här naturkatastrofer drabbar människor kommer man till insikt om hur starka naturkrafterna är. Hur viktigt det är att bo på en säker plats. Eftersom ingen väljer vart vi själva ska födas, så är det föräldrarnas "ansvar" Vilket ansvar kan en människa ta, vilka möjligheter har ett haitisk par att välja en säker uppväxt för sitt kommande barn. Utifrån  egna förutsättningar, de naturliga i och med geografiska läget....

När vi pratar säkerhet tänker jag även på Syrien ...och andra krigsdrabbade områden...där är det inte heller säkert att födas och bo. I vissa delar av Norrköping pratas det om att det är högre kriminalitet än på andra ställen. Det är viktigt att ha larm på huset och säkerhetsdörrar. Gå inte ute själv på natten....  Du kan möta en bilist på fel sida av vägen... du kan drabbas av en allvarlig sjukdom....Var är man säker? Nej ett visst mått av fara utsätts vi alla av under hela livet- men varför måste haitierna ha det så här. Kan man inte döma ut Haiti som boplats och flytta invånafna till en säkrare  plats. Ge dem förutsättningar att möta livet. Adam och jag har letat efter hjälporganisationer som i det akuta läget kommer att vara landet behjälpligt...Givetvis blir det några kronor från vårt konto, även om det den här gången tyvärr känns lite meningslöst och kanske mest är för att döva mitt dåliga samvete för att jag har turen att bo på rätt plats.