Jag är verkligen lycklig att jag bor i en hyreslägenhet och att jag inte har någon bil. Då är den kalla snöiga vintern bara mysig...inga extra-måsten som skrapa rutor, skotta uppfarter, kolla glykol....

Dock är jag så less på alla smällare. Hunden har tagit det bra med allt poffande och pangande det här nyåret..tills idag...givetvis var någon/några tvugna att kasta några smällare och raket mitt framför s. Så nu är han livrädd igen.

Det nya året inleddes med ett kladdigt och smutsigt ute. Men idag är det fruset, tackochlov. Och solsken. Jag tog en underbar promenad över Vrinnevifälten med vovven förut. Jag funderar så mycket när jag promenerar, reflekterar, planerar.... Idag var det inga smarta tankar, det känns så väldigt uppgivet, igen. Många varför men inga förnuftiga svar. Jag saknar värme, kärlek och mål. Och lycka. Kanske finns inte lycka på riktigt utan är en fantasikänsla...

Under hösten uppfann jag "Lyckoboken" i vilken jag skrev sju saker som i skrivandets stund gav mig en tacksamhets eller lyckokänsla. Alltid sju saker. Det är allt från tom tvättkorg till mitt liv. Jag funderar på vad jag skulle skrivit NU; deg på jäsning, ren diskbänk, lillprinsen är med kompis, storytel, Emelie Schepp, The Fall och att jag är utsövd.

Efter en tmycket revlig nyårsafton med god mat, gott sällskap och skotträdda hundar är det alltså ett nytt år. Det är tradition att sammanfatta det gamla året, ha förväntningar och mål inför det nya.

Jag kan tycka att 2016 var ett ok år.;

lillprinsens hälsa

lyckad operation och jag kan äta!

underbar skolmat

nyrenoverad arbetsplats

jobbat nästan alla mina timmar...(av de 80% jag ska)

storytel

lyckobok

mellanvården

Prinsen av Ä

avslut med densamme

hundträning

ändrad kost

Caroline och flickorna

symaskinen

Dagens gnäll

Jag är så trött på att det smäller och poffar hela tiden. Det är antagligen uttråkade ungdomar som fått tag på smällare. Givetvis jätteroligt att märkas och provocera. Men jag gillar det inte- så sluta smäll ni har uppnått ert mål. 

Min kropp är inte sams med mig och har inte varit det på länge. Inflammationerna ränner runt i hela min lekamen. Det värker och bråkar mest hela tiden. Det är värst på nätterna och på morgonen är jag så stel att jag knappt tar mig ur sängen

Jag blev nyfiken och kollade igenom bloggen ...och upptäckte hur mycket det är jag har glömt. Eller hur mycket som jag inte minns längre. Situationer och händelser som var viktiga och stora då- har totalt försvunnit och lämnat plats för andra händelser. Alla är inte lika positiva. Jag inser hur viktig bloggen kan var i flera perspektiv. Att minnas och återuppväcka känslor kan vara bra av flera orsaker. Det var även spännande att läsa vilka böcker vi har läst. Jag ska fylla på min lista. Lillprinsen läser fortfarande mycket, numer mestadels på engelska. Jag tror jag koncentrerar mig på mina böcker från och med nu. Jag har funnit njutningen i att lyssna på ljudböcker då tiden och koncentrationen inte är lika tillgängliga längre. För tillfället lyssnar jag på Emelie Schepps "Märkta för livet" en otäck spänningsroman/deckare. Under de senare åren har jag även blivit en riktig serienörd och följer ständigt någon serie. Aktuell nu är "The Crown" som skildrar Queen Elisabeth II´s liv från åttaårsåldern till....ja vem vet just nu är hon nybliven drottning och Churchill är premiärminister. 

Det är nu flera år sedan jag senast bloggade. Det känns som det är dags igen... har faktiskt saknat det ibland. Mycket vatten har runnit genom strömmen sedan dess och många händelser har passerat.

Jag är inte alls ute efter att redovisa historien men vill ändå göra en kortfattad sammanfattning av de år som gått. 

Jag fick för ett år sedan chansen att åter träffa Prinsen av Ä. Mina känslor var lika starka men mer beredda den här gången. Min lycka var enormt stor och jag kände mig hel igen. Han var något reserverad vilket jag kunde förstå med tanke på hur det gick förra gången. Dock visade det sig att hans engagerade hat och ideologi var starkare än kärleken till mig. Han menade exempelvis att sådana som jag hjälper till att förstöra vårt fina land. Det var inte en lätt situation, hur skulle jag bemöta dessa starka känslor. Som strider mot allt det jag tror på. Han gjorde det "lätt" för mig och lämnade mig för den "goda ideologin"  Mitt hjärta sörjer fortfarande medan förnuftet växer sig starkare och jag inser att det var den enda lösningen. Givetvis saknar jag den oerhört fina, underbare mannen som fått mig att uppleva den starkaste känslan av alla. 

Min älskade "lillunge" har gjort en underbar hösttermin i skolan, vilket resulterade i enormt fina betyg. Han är verkligen duktig. Hans starka pliktkänsla, extra förmågor och specifika intressen i kombination med engagerade lärare och ett lugnare klimat privat gör att han kan ta in och komma ihåg skolkunskaper. För tillfället är det främst matematik och atomfysik som är mest intressant. Han har varit i skolan i stort sett varje dag-hela dagar. Det har förstås varit oerhört energikrävande för honom och krävt vila på fritiden. Han utvecklas även lika positivt på sin träning. Dock är det inte alltid han orkar tre pass i veckan. 

Jag är kvar på min skola men har bytt arbetsuppgifter. Jag undervisar i en liten grupp med elver vilka skolan har svårt att möta när det gäller deras kunskapande. Det är ett underbart gäng ungar som ger mig och min härliga kollega dagliga utmaningar.   En skola för alla- det låter fint men vilka är dessa alla. Jag har inte mött så många av dem..ännu. För att underlätta R´s vardag så jobbar jag deltid. Det fungerade inte så bra när jag inte var hemma på eftermiddagar och studiedagar. Det senaste halvåret har varit så mycket bättre än året innan. Tänk att jag trodde att han skulle kunna fixa så mycket själv. Vilken katastrof det blev. Tur att det gått så bra och det är absolut värt att avstå några timmar och tusenlappar för hans (och våran) skull.  

Vi har haft mycket stöd och hjälp från bup och nu även socialtjänsten igen. Stöd som den här gången varit till hjälp och stöttning. Under hösten har vi haft besök av mellanvårdsteamet två till tre gånger i veckan för att komma framåt och för att lära oss leva med vår specifika situation. Kontakten med Pappan har varit lugnare och jag hoppas att den är på väg att repareras. Klart att jag är orolig och visst blev julaftonen och tiden innan den oerhört jobbig. Men det drabbade främst mig så jag håller på att bygga upp styrkan igen. 

Det "stackars mellanbarnet" är kanske den i familjen som är lyckligast och mest harmonisk idag, nyförälskad med sina tre flickor och ett utmanande arbete stormar han fram i ett känslorus. Det är härligt att höra och se honom, även att det inte sker så ofta. Jag är lycklig för hans skull.

Den älskade vovven finns fortfarande kvar hos oss, även om det varit nära ibland....han är som oss andra...väldigt speciell och han vaktar oss, framförallt mig. Detta vaktande kan bli jobbigt för oss alla honom själv inräknad. Men nu har vi bestämt att han får vara kvar även om det innebär stunder med munkorg och nosgrimma. Han har dock blivit bättre sedan jag förändrat vissa beteenden. Jag har en bit kvar med oss båda innan vi är i hamn.

Åh så skönt det känns att skriva igen. 

Jag har sårat någon jag tycker om och det gör ont. Mycket ont. Min första känsla var att jag ville försvara mig- förklara- övertyga och vinna oenigheterna.Jag har ju rätt, fattar du väl!!  Men jag ger mig inte in i den debatten- den kommer säkert inte att sluta bättre än utgångsläget. Vad vinner man på att skuldbelägga, smutskasta och värdera varandra utifrån olika uppfattningar och personligheter. Vad är målet med att förklara sina egna reaktioner och tillkortakommanden med ursäkter för att rättfärdiga sitt eget handlande. På något sätt vill man kanske få bekräftat att man har rätt eftersom det blev en jobbig och utdragen final på relationen. Besvikelse och sorg. Ilska och förtvivlan brottas. Och inte vill någon  bära oket som  skurken som orsakade oredan, Klart att man  vill vara hjälten som räddat det fina och man kan tillochmed ta på sig offerrollen som martyren som tålmodigt härdat ut. Bara inte vara skurk.

Det var absolut inte meningen att göra någon illa. Sanningen har dessvärre alltid flera perspektiv. Och allt kan tolkas på flera sätt. Jag har dubbelcheckat vad jag skrivit och jag står för det jag presenterat. Jag tycker inte att jag har varit ofördelaktig mot någon utan grund. Och jag lastar mig själv väldigt hårt för det som inträffat. Klart att även jag är besviken och sårad, på flera plan.

Det har trots detta mörka moln varit en relativt bra dag. Jag firade Fina N  på hennes födelsedag. God pasta och mumsig glasstårta serverades tillsammans med vin och kaffe.

Jag pratade med en dämpad Adam som längtade hem. Eller kanske inte- men han saknade sin hund OCH sin mamma. Kalasandet hos pappan hade nog varit bra- det lät väldigt avancerat och välplanerat. Adam har svårt att vara odelat positiv och jag fick vända o vrida på hans argument innan han lyckades få fram ett positivt betyg om dagen. Varför gör jag detta? Varför måste jag få honom att gilla något som han säger att han tycker illa om. Är det av självbevarelsedrift att JAG får det kämpigt när han inte mår bra? Är det så viktigt för mig att han tycker om allt? Att JAG känner obehag av att han har sårats? Under hela den tid när jag har bekräftat hans tyckande och känslor gentemot pappan så har vi haft en bättre relation även att det ofta har utagerats av olika orsaker. När jag vrider och vänder, bortförklarar och försvarar pappans och andra människors agerande så flyr Adam från mig. Han stänger av mig.

Jag har ägnat helgen åt lite olika läsning, blandannat har jag läst en ny blogg. Andromeda på Nattstad. En tjugoårig tjej beskriver sitt liv med bl a ADHD och för första gången förstår jag varför psykologerna och utredningarna pekar på den diagnosen. Självklart! Hon skriver på ett sätt som gör det lättare för mig att förstå saker, beteenden hos Adam och andra ungdomar jag möter med de här svårigheterna. Andromeda beskriver inte sina diagnoser som funktionshinder och svårigheter utan som förutsättningar och förmågor. Svårigheterna och problemen får de som lever ihop med och som älskar individer med diagnoserna, skriver hon.

Imorgon ska Bilbo och jag gå på en heldagskurs om "lugnande signaler" En hundpsykolog ska föreläsa och handleda oss att läsa av våra hundar via deras beteenden. Det låter väldigt intressant. För tillfället är det mest spännande att jag ska hitta dit. Jag har kollat vägbeskrivningar via Google maps och Hitta.se och känner mig ganska säker. Dessutom har jag programerat gps:en i mobilen. Det bör ta lite drygt en timma att gå så vi startar tidigt för säkerhets skull. hoppas verkligen att det inte regnar! Det blir så mycket enklare om det är uppehåll, men jag är beredd med regnkläder och stövlar. Nu behöver jag sova om jag ska orka imorgon.

För en vecka sedan var det Adams födelsedag. Min finfina kille firades med sång, köttbullesmörgås och paket på morgonen. Många paket var det! Hunden älskar när Adam serveras frukost på sängen, på något sätt gynnar det även honom. Adam verkade nöjd med sina presenter.

Han hade några kompisar med sig hem efter skolan och de spelade och lekte, fikade och spelade, åt tacos, tårta och spelade. Båda bröderna, Elin och flickorna kom också och gratulerade. Vi åt tacos och tårta samtidigt som grabbarna spelade. Adam och Prinsessan E gnabbades- som vanligt. Men det här var Adams dag och då lät jag honom få bestämma. Det var hårt för den lilla sessan. Jag myser när jag får ha alla mina grabbar hemma. Mina älskade ungar. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden för en kort stund- få vara tillbaka när de stora var mindre och jag var en större del av deras liv. Bara för en kort stund...

Varken pappan eller farmor kom för att fira elvaåringen på hans dag. Båda hade visserligen gratulerat tidigare i veckan. Farmor och Adam var på stan och inhandlade ett par riktigt fina jeans samt käkade på Mc D. Adam har varit mycket reserverad mot sin pappa den senaste månaden och inte alls velat ha med honom att göra. Det har inte alls varit möjligt att övertyga honom till någon form av kontakt. Tills dagarna innan födelsedagen. Så dagen innan han fyllde år var han med pappan hem och fick presenter som han öppnade här hemma senare: hans förvåning över jaktkniven var lika stor som min. Vi satt tysta länge och tittade....innan Adam konstaterande sa; en kniv. I det andra paketet var det en Kalle Anka tidning med gott tilltugg.

Vi avslutade födelsedagen med spel- förståss. Jag tror att det var en nöjd kille som somnade strax före midnatt.

Det blev en orolig natt men det berodde nog på att det var natten före....