Adam har varit hemma från skolan för sin allergi ett par dagar, men idag kunde han gå iväg. Som brukligt är så är det inga vanliga skolaktiviteter sista dagarna utan oftast lek och samarbete. Klass 4 gick till skogen för att spela brännboll, fotboll och leka på Kottebanan. De åt lunch innan de gick hem. Jag hoppas att de hade det trevligt.

Jag vet inte varför det blir så fel vissa dagar. Den här dagen kan jag med glädje slänga i glömmingeån. Tyvärr kommer den säkerligen flyta upp till ytan som en stor grön slemmig sörja.

På skolan var det som vanligt; som det brukar vara dagen innan skolavslutningen. En del är glada, andra är oroliga. Detta gäller såväl elever som personal. Det gemensamma är nog att alla är trötta och längtar till ledigheten. Trots oroligheterna så var det mesta trevligt. Jag fick uppdrag att delta som funktionär och lekledare i åttornas stationstävlingar. Riktigt kul, faktiskt. Jag gjorde en snabbshopping på stan med Fina N och N efteråt. Några snygga shorts till Adam att ha imorgon samt en supersnygg skjorta fick följa med hem. Det som jag köpt tidigare hade han tyvärr redan växt ur. Jag avskyr att vara ute i sista stund. Det passar absolut inte Adam när det blir så. Men men.... Samma sak där jag hoppas att han blev nöjd med mina val.

Det är otroligt hur handikappad jag känt mig idag, när jag inte kunnat nå Adam och inte han mig, hans telefon blev kvar hos pappan igår. Det blev några missförstånd och tokigheter, som klarades ut utan större problem. Tyvärr svängde det inte om och Adam låste sig totalt. Jag är lite besviken över att det jag hade planerat som lite extra myspys inte blev av. Och att allt blev så jobbigt. Ingen ska påstå att det alltid är lätt att vara förälder. Han var hos en kompis och de spelade ett par timmar efter skolan och väl hemma sen var det även bara spel som gällde. Jag känner att jag återigen måste påtvinga honom begränsningar i hans spelande. Han kan inte hantera det. Där är vi inte alltid överens. Arg, ilsken, frustrerad och säkerligen även ledsen stöp han i säng vid halv nio utan att ha ätit något sedan lunch, vad jag vet. Det gör så ont i hela mig när det blir såhär. Imorgon åker han till pappan...igen.....direkt efter skolavslutningen och är borta till söndag. Vi får väl ta igen det mysiga då istället....eller en annan dag. Ett besök på Bup på fredag gör inte saken bättre.

Jag har gråtit förtvivlat och tycker så synd om mig själv att det är pinsamt. Jag har alltid trott/inbillat mig att jag är snäll, och jag blir lika förtvivlad som överraskad när jag förstår att inte alla upplever mig så. Jag vill verkligen aldrig göra någon illa. Tvärtom. Så när jag får höra att jag sårat någon vet jag hur jag ska hantera det. Jag ber givetvis TYDLIGT om ursäkt, då det inte är min mening att såra . Men jag kan inte alltid gottgöra situationen eftersom jag inte tycker att det är helt ogrundat eller fel.

Men jag blir så osäker på mig själv.  Vem är jag och hur uppfattas jag i allmänhet av andra. Dagar som denna så önskar jag mig bort till den trygga ensamheten och vill inte ingå i någon gemenskap. Samtidigt som jag längtar så det värker efter en vän att gråta hos, någon som klappar mig över håret tills jag somnar. Någon som talar om för mig vad jag gjort rätt och hur jag kan rätta till mina fel. Någon som älskar mig. Men jag vågar aldrig mer tro på mig själv i en relation. Tyvärr.

Åh jag är i stort behov av en kram och

Åh vad jag saknar min lille kille. Det gör så ont att inte veta om och när han kommer hem. Jag vet inte hur jag ska kunna förändra situationen hemma, så att vi båda kan känna oss bekväma. Jag funderar på vad vi skulle ha gjort om han varit hemma. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka till djurparken idag. Med matsäck. Det är dock ingen garanti för att han skulle vara nöjd och glad. Jag hoppas verkligen att han mår bättre än jag. Jag bara gråter och försöker att göra något, men mest är jag bara, stirrar och funderar. Längtar. Fasar.

I ett lätt försommarregn vandrade vi genom stadens alléer. Bilbo och jag. Vi följde Promenaderna, gator och Strömmen. I tre timmar.

Jag har beundrat planteringar i parker,

  funderat och försökt att acceptera

Hjärtat värker, ensamheten som tidigare gav mig trygghet  tynger mig idag. Jag sörjer mina förlorade drömmar. Förbannar att jag vågade och försökte.

Förtvivlat har jag gråtit på en bänk i Minneslunden. Älskade Pappa, du fattas i mitt liv och saknaden sliter i mig.

Bilbo var som vanligt nyfiken och lycklig. Han vallade änder, jagade efter måsar och hittade en tennisboll.

I rhododendronlunden fotograferade jag de underbara blommorna.

Det var en fin kväll även om jag både har gråtit och varit ledsen. Det är en skön känsla att våga vara ledsen istället för att ha ångest.

Lördagsmorgon.

Solen väcker oss med varma strålar.

Dagg i gräset. Fåglarnas sång i skogen.

Hunden

är pigg och nyfiken. Nosar, luktar, vädrar.

Springer, hoppar. Jobbar, letar. Leker.

Jag

är pigg och lycklig. Jobbar med hunden. Iakttar.

Plockar lblommor. Liljekonvaljer och gökärt. Är ouppmärksam på hunden.

Blir överraskad när han lydigt lycklig kommer vid inkallning i full fart. Från oväntat håll.

Blir omkullsprungen. Landar på arm och huvud. Får ont. Mycket ont.

Vi kan nog konstatera att Adam är allergisk mot gräs. Var på apoteket och inhandlade lindrande produkter för honom. Stackars killen. Hoppas att det hjälper.

Idag var det återigen ett möte kring min situation; försäkringskassan, doktor Klok och Snäll samt min rektor och så jag förstås. Regler gicks igenom, nya mediciner skrevs ut och doseringar förändrades. Möjligheter och alternativa lösningar diskuterades. Eventuella konsekvenser redovisades och jag kände att jag inte hängde med helt o fullt.

Min läkare var inte helt övertygad angående idéen att jag ska arbeta 100% i höst. Enligt honom är den inte  genomförbar om jag inte får ordning på min sömn. Han meddelade att mitt melatonin har flytt till ett annat solsystem.

Om bara några veckor är det sommaravslutning. Det känns märkligt. Jag har förlorat ett helt läsår. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk brukar man säga, men det känns tomt att inte vara med och slutföra arbetet med "min" gulliga klass. Den är inte min längre.

I höst ska jag ta emot en ny sjua. Med en ny mentorskollega...igen. Första tanken var att ingen står ut med mig som kollega. Sedan fick jag en annan förklaring, vilken jag väljer att tro på. Det känns bättre så. Jag vill arbeta 100% annars känns det inte på riktigt. Min läkare är inte riktigt överens med det. Vi fick träffa klassen och deras föräldrar igår. Det verkar mycket lovande. Rara nyfikna ungar med sansade, trevliga föräldrar- vad kan gå fel? Jag ser det som ett vinnande koncept   

Imorse hade jag "välfärdsförmånen" att delta på ett uppföljningsmöte om mig och min framtid. Doktor Snäll och Klok, Snälla Förståndiga från Försäkringskassan och  Rektor Trygg och Effektiv diskuterade regler och förutsättningar gällande min förväntade kapacitet i höst. Möjligheter presenterades och diskuterades, alternativen var flera och konsekvenserna kan bli stora. Mediciner nya som gamla med nya doseringar blev ett resultat. Att mina sömnrubbningar är en stor bov i mitt mående har ju konstaterats vid flera läkarbesök. "Ditt melatonin har flytt till en annan galax" konstaterade läkaren och skrev ut nytt i tablettform. Ett internetbaserat KBT-verktyg ska lära mig att sova hela nätter.

Om jag börjar jobba heltid bör jag vara frisk hela höstterminen iallafall- annars kan det bli tufft med Försäkringskassan och därmed risk för uteblivna pengar. Detta sätter press/stress på mig, vilket kanske inte är så bra. Alternativet kan vara att jobba deltid, typ 80% dvs en ledig dag i veckan. För att orka bättre. Och hålla längre- utan stress och press. Men OM jag blir sjuk från en 80%ig tjänst???? Svåra beslut.

Jag har inte vågat prova den nya medicinen tidigare. Vet inte varför, men jag vill egentligen inte  äta tabletter överhuvudtaget. Visst har jag insett att det har hjälpt mig att medicinera. När jag nu inte sovit på flera nätter så insåg jag behovet av sömn. Det är inte alltid det blir bättre med medicin. Det här var ett sådant tillfälle. Läkaren  förvarnade  mig om några dagars "dåsighet" vid introduktionen. Dåsig har jag ju varit ändå iochmed att jag led av sömnbrist och/eller orolig sömn.

Och sova fick jag...

Djupt och länge

Drömde

oroligt och

intensivt

Fruktansvärt Hemskt och Otäckt

Jag vaknade inte ur min dvala förrän sen förmiddag och var kraftigt berusad, illamående och snurrig. Dödsångest har jag haft många gånger men detta var första gången jag kände någon lugn skön känsla av längtan att få avsluta mitt liv. Var tackochlov så förnftig att jag blev skrämd och ringde Kärleken som genast kom till undsättning. Efter sen frukost, samtal och kaffe så började jag återvända till verkligheten. I någon form av utlovad dåsighet tog jag mig genom några timmar, packade Adams väska och följde honom till sin pappa via buss. Åkte hem till Fina N på tillbakavägen och fick kramar, tårar och kaffe. Underbara syster  Helt ur dimman var jag inte förrän ett drygt dygn senare. Fortfarande skakig över erfarenheten.