Hemma och sjukskriven...igen. Kanske var jag hemma för kort stund sist. Men jag orkade inte att ta hand om både mig själv och min sorg efter pappa så då gick jag hellre till jobbet. Under senaste KBTsamtalet så diskuterade vi vad det är som händer och varför. Jag fick göra vissa andningsövningar och hon ansåg tillslut att det verkligen var dags att dra i alla bromsar som finns!!! Vila, andas och medicinera!!! Jag fick order att sjukskriva mig, boka läkartid och att prata med min chef. Jag har gjort allt detta och läkaren fastnade dessvärre i mina destruktiva tankar och sjukskrev mig fram till den 15 september till att börja med. Jag ville inte byta medicin utan startar med vila. Jag har funderat massor på vad och varför det blev så här. Jag fixar inte stressen just nu. Ljudnivån känns. Rummet gungar och jag hör INGENTING. En fruktansvärd känsla. Jag glömmer och tappar ord. Jag letar ständigt efter något- nycklar, dator, papper.... Tillochmed under nätterna letar jag efter grejer i mina drömmar. Vaknar och är helt slut...

Men jag vill inte vara hemma- vill inte må så här- känner mig totalt misslyckad!!! Funderar på alternativ sysselsättning även att jag gillar skolan till viss del. Jag tycker om att undervisa och att coacha eleverna framåt. Men jag har för många elever som behöver  mer än jag kan ge och som behöver annat. Jag skriver ner olika åtgärder som skolan kan göra, men vet redan när jag skriver det att det inte kommer att hjälpa eftersom problemet är på en annan nivå. Jag ringer polis/soc/bup. Jag pratar med föräldrar i telefonen- jag messar, mailar....Vi diskuterar i lärarlaget... Men vissa situationer förändras inte....Det är så många barn som far illa i sina hemmiljöer utan att det görs något åt det. Men det kan väl skolan fixa???? Det är så många barn som far illa av att skolan ser ut som den gör och vi försöker anpassa....tyvärr blir det ännu mer fel ibland....

Jag har bestämt att jag verkligen ska ta hand om mig under den här sjukskrivningen- vila, läsa, promenera och baka. Dricka go'kaffe och försöka må bra. Bli stark nog att börja jobba. Inte börja  förrän jag är tillräckligt stark!

Adam har hittat sin favvofrisör och tillsammans kommer de fram till goda resultat- Tack bästa Karolin för trevligt bemötande, gott kaffe och snyggt jobb!

Vi har börjat på en valpkurs med vovvisen. Vi har varit där en och en halv gång. Första gången fick han så mycket godis att han inte blev sig själv förrän tre dagar senare.Så det var med glada steg han studsade in i lokalen en vecka senare. Dessvärre var det inte lika mycket godis denna gång och han blev oerhört rastlös...vi avbröt och gick ut till rastgården och lekte med de andra hundarna istället. Det är en helt annan syn på relationen människa och hund än vad jag har uppfostrats i. Pappa var min läromästare. Han har utbildat många hundar och alla har de blivit bra. Kärleksfulla och lojala. Nyfikna och arbetsvilliga. Han arbetade med rösten- där tonläget var det viktigaste och sedan var det givetvis ett antal kommandon som gällde. Pappas/våra hundar har aldrig haft "normala" kommandon som kom hit, sitt etc utan det har varit egenpåhittade bara för att ingen annan skulle kunna distrahera. Innan de fick äta något, mat som godis, skulle man säga pannkaka som ett "varsågod". På den här kursen använder man sig mer av "komet-tänket" Uppmärksamma och belöna det braiga och nonchalera det dåliga/oönskade beteendet. Och det handlar om att koppla beteendet till godis- betingad reflex??? Vår första övning var att befästa ett ljud med godis- därav den stora godismängden. Först tyckte jag att det var helkorkat. Men jag testade iallafall och jag fortsätter att testa för det gör definitivt ingen skada. Och nog vet han att det betyder godis när jag smackar...Jag är nog lite olydig ibland när det gäller att nonchalera dumheter- jag använder fortfarande ett skarpt NEJ! och berömmer när han slutar. Jag tror nog att det blir hund av honom också.

I måndags var det Adams första skoldag i år 4. Han har längtat...men helt plötsligt så ville han inte alls gå till skolan. Han var orolig. Det gör mig så ont när jag hör att han är obekväm med vissa situationer. Jag vet att han reder ut dem och att det ger honom social träning att utsättas för prövningar. Men jag vill samtidigt att han ska ha det bäst- ALLTID!!! Både första och andra dagen fick betyget "skapligt bra"

Igår fick vi besked att han var antagen till Erlaskolan med start på måndag. Det var en möjlighet som vi trodde var borta för det här läsåret, så det kändes först lite snopet. Adam ringde direkt till sin storebror Kenny och efter en lång kvällspromenad genom parken så hade han bestämt sig. Det blir ett skolbyte.

Jag har precis informerat pappan om situationen och han var inte alls lika övertygad. Hua vilket jobbigt samtal det blev. Jag är helt slut. Samtidigt som jag är oerhört tacksam över hans engagemang så känns det inte ok att han blir tråkig mot mig. Men det brukar gå över och jag var ju förberedd. Jag tror/hoppas verkligen inte att han menar så illa som han låter. Jag blir ändå ledsen.

Min egen start med elever var bra. Jag har fått en ny grupp i matte och de verkar helt otroliga!!!! Tyvärr känner jag mig inte helt i form och har svårt att komma ner i varv. Känner mig orolig när jag inte har lektioner. Rastlöshet och panikkänslor lurar. Det är väl ovanan vid arbete...

För 86 år sedan föddes min pappa och för 8 månader sedan dog han. I 48 år fick jag ha honom. De första åren har inte jag några minnen från och från de sista hade nog inte han så många. Ibland funderar jag på hur livet skulle varit om inte pappa varit den han var. Han var min trygghet utan att egentligen göra något speciellt. Men när han var hemma var det lugnt. När han var hemma så fick jag mat. Pappa var den som tvättade, handlade, städade och tog hand om mig Ja, vad var det som han inte gjorde? Underbara pappa! Trygghet och kärlek. Ärlighet och humor.

Han ställde alltid upp- samtidigt som han var den som sa ifrån, han ställde krav. Han förväntade sig saker av mig.

Jag undrar hur många gånger jag önskat att de skulle tala om för mig att jag var adopterad och att mamma inte var min riktiga mamma. Inte kunde hon vara någons mamma- som hon betedde sig. Så gör väl inte mammor. Inte de andra barnens mammor ialla fall.

Jag berättade aldrig för pappa hur det var de dygn som han jobbade. Eller när han var borta hela veckor. Om festerna- bråken- de äckliga farbröderna- om all sprit. Jag avslöjade aldrig att vi inte ätit den där kasslern som jag sa var så god, eller köttbullarna. Att jag sköljde av tallrikarna och besticken och ställde dem i diskstället för att det skulle se ut som vi ätit.

Varför ringde inte någon till Socialtjänsten, Polisen eller....varför ingrep inte någon vuxen??? Som vuxen har jag flera gånger mött grannar och arbetskamrater till mamma som avslöjat att de var såå oroliga för mig....Så om ni visste- VARFÖR gjorde ni inget????

När pappa kom hem ville jag inte förstöra ordningen och för att han inte skulle behöva städa direkt han kom hem så röjde jag upp det värsta på morgonen- Tidigt på morgonen. Innan mamma vaknade och skulle ha sin tablett Dispril med kodein. Jag sa aldrig något som jag trodde kunde såra min pappa eller göra honom besviken.

Något år efter mammas dödsfall så pratade pappa o jag om min barndomstid och jag märkte att jag antingen lyckats lura honom eller så ville han få mig att tro det. Han hade ett stort hjärta och inte ville han att jag skulle gjort allt jobb i onödan. Älskade pappa- vad jag saknar dig!!!!

Det var länge sedan jag såg fram emot en helg så mycket som denna. Inte för att det händer så mycket speciellt, men att äta lååångfrukost, få vara hemma, gå i pyjamas länge och allt som hör ledigheten till. Att sedan Adam kom hem igår är en extra underbar bonus!!!!

Det har varit en bra vecka- inte alls i närheten av den katastrof som det var förra året. Det har fungerat bra med vovvisen oxå. Jag har åkt hem på lunchen, gått en rejäl promenad och ätit lätt lunch innan jag återgått till skolan. Den optimala tiden för detta är 1 timma. Jag vet inte om det är ok att jag är borta så länge varje dag- ens om jag är kvar en halvtimme extra på eftermiddagarna. Jag har känt att dessa mittpådagenpromenader har gett mig mer energi för eftermiddagen.

Adams schema fungerar bra ihop med mitt- vi synkar alla tider förutom eftermiddagarna tisdag och varannan torsdag.

Med andra ord känns det hoppfullt inför det nya läsåret   

Adam fick akut mammalängtan och åkte hem .

 Kramades och sov.

Kelade med hunden

Botad, återvände han till pappan efter frukost.

Nytt läsår, nya kollegor och nya scheman. De senaste två åren har det dessutom inneburit många nya rutiner. Tackochlov blev det inte så mycket av den varan i år. Så här långt har det varit mycket trevligt. OCH lugnt. Idag var det utflyktsdag till Möjligheternas gård

Det var en underbar plats ca 40 minuter från stan, mitt ute i ingenstans.

Jag tycker att det är rätt så uttjatat med samarbetsövningar och individuella utmaningar där man ska pressa sina gränser och/eller övervinna sina rädslor. Dagens övningar var av annat slag- Det var såååå ROLIGT!!! och det var verkligen samarbete som gällde. Grenarna var

spindeln, slanslalom, smide, trekant, human gocart, sittande innebandy och fotbollsspel. Vi blev dessutom serverade en god lunch, förmiddagskaffe med smörgås och eftermiddagskaffe med kakor. En lyckad dag helt enkelt!

Adam var inte lika nöjd med sin dag