Bilbo är nu drygt ett halvår och utvecklas på både ut- och insidan. Han är lättlärd och rolig. Men hans bitande gör mig galen, även att det blivit MYCKET bättre (det finns kanske hopp) så oroar det mig. Och att han ska skälla både nu och då. Hmm...

Han leker gärna- helst om vi har lagt oss för att läsa eller för att vila...

Att han skäller när det ringer på dörren har vi försökt "bota" med godisregn samtidigt som det "plingar" Det fungerar riktigt bra faktiskt. Men det innebär att man måste veta att det ska ringa på.

Det märks tydligt att han är en vallhund- han vill gärna vara med överallt och att vi ska vara tillsammans. Han tycker om att vara NÄRA mycket nära....

  Man sitter inte så stadigt på badkarskanten när 25 kilo hoppar upp på en och vill pussas  

Fina mysiga vovvis

Den som syndar får skämmas. Eller kanske till och med sona sitt brott. Att synda är ursprungligen att göra något som strider mot Guds vilja enligt de abrahamitiska religionerna. Även att jag känner till de sju dödssynderna så vet jag inte riktigt vart sjukskrivning passar in - Ju mer jag funderar på det så är det kanske så att de behöver uppdateras...

Dödssynder 7.0

1. vara ensam
   
2. vara sjukskriven
3. vara arbetslös
4. vara fattig
   
5. vara dåligt uppdaterad på Facebook
6. inte ha smartphone
7. vara nykterist

Hua så många av dessa kriterier som passar in på min aktuella situation. Och jag skäms. Jag var och handlade idag- jag åkte relativt tidigt för att slippa träffa någon jag känner. Det misslyckades och jag smög runt hyllorna för att undvika konfrontation. Ångesten hängde över mig och jag kunde inte fokusera på handlandet. Det var väldigt många "konstiga" saker som hamnade i min vagn. Jag försökte att ta det lugnt och att verka oberörd. Men hjärtat hamrade hårt och snabbt, munnen var torr och jag kände mig jagad. Det tog lång tid efter jag kommit hem innan det lättade.Och övergick i tårar, ledsna, förtvivlade tårar. Fn varför är det såhär? Klart att jag måste handla även att jag är sjukskriven, men det känns som jag fuskar. Jag ville inte visa Adam att jag var ledsen så jag gick en sväng med hunden. Jag blev sittande på en sten och lät tårarna rinna. Så ensam. Så misslyckad. 

Det är kulturnatt ikväll och förr om åren jag har tyckt att det är härligt med alla festligheter. Även i år har jag har sparat och lagt fram programmet för dagen. Men jag visste nog hela tiden att den här kvällen skulle inte vara för mig. På torsdag är det höstens första teaterföreställning. Hoppas jag klarar att gå. Kenny är ju med.

Älskade Kenny kämpar för fullt, det är tentor och duggor som ska skrivas för att bekräfta uppnådda kunskapskrav på universitetet. Klarad tenta = klarad kurs= hp = pengar från CSN. Däremmellan jobbar han för att dryga ut kassan. Det är inte billigt att vara student. Även att han läser matematik på hög nivå så får han inte de 24 timmarna att räcka till. Klart att jag vill hjälpa till...ja, du får låna bilen, äta middag hos oss...

Senast erbjöd jag mig att ta hans tvätt för att hjälpa till...HJÄLP han kom tillbaka med FEM överfyllda IKEAkassar med osorterade, smutsiga kläder. Det blev en heldag i tvättstugan!

Tänk vilken lyx det är att bli bjuden på lunch. Christian gjorde Carbonara åt sin mamma idag   Och kaffe. Det var både gott och trevligt.

Med solens nyvakna strålar var det en härligt frisk känsla att komma ut i morse. Gräset var vackert klätt i frost. Den varma luften från munnen formades till ljusa moln.

En ny dag- med nya utmaningar och nya möjligheter.

Jag skäms över mitt gnällande; jag bor i ett tryggt land och har idag en trygg hemsituation. I ett vackert hem. Det är varken krig, naturkatastrofer eller annat som hotar min vardag. Jag lider inte av någon dödlig sjukdom (vad jag vet) Av någon anledning kan jag inte jobba just nu, men jag HAR ett jobb. Jag får professionell hjälp av läkare och psykolog. Jag är mamma till tre underbara ungar, jag har vänner. Ekonomin är körig men om jag bara sväljer min stolthet så har jag vänner som kan och vill hjälpa mig. Det gäller att våga släppa kontrollen lite och riva lite av den skyddande muren. Låta människor hjälpa mig, lita på andra. Alla mina problem är antagligen tillfälliga. Och av lyxkvalitet. Ångesten bråkar med mig samtidigt som jag skriver detta och det kan den göra. Jag andas och väntar tills den ger upp. Jag tyker att det är fruktansvärt otäckt varje gång den anfaller, men börjar förstå att den inte är farligt och att attackerna går över. Efteråt är jag trött och ibland ledsen. Men jorden snurrar fortfarande och inget allvarligt har hänt. En stunds vila, en kopp kaffe eller att lyssna på ljudboken tar mig tillbaka till en tryggare känsla.Jag försöker se den som ett störande moment, likt ett trafikljus som visar rött eller en traktor som kör långsamt på den smala landsvägen. Saker/händelser som jag inte kan rå på och som kommer att förändras om en liten stund. Och då kan jag fortsätta precis där jag var.

Jag försöker att försiktigt tänka framåt, Göra en plan. En dag i taget- kanske två. Inga stora mål utan på en nivå jag bör klara. Jag ska belöna mig själv när jag klarar det jag föresatt mig istället för att sörja det jag inte klarar eller missar.

Jag vet att jag är duktig på att organisera och ordna, när jag är frisk. Jag längtar till den dagen. Jag ska verkligen vara rädd om tiden och vardagen då. Vårda NUET. Njuta av alla stunder som inte är fyllda med oro.

Nu har graderna börjat ta slut...imorse visade termometern på en endaste liten grad. Jag såg hur de skrapade rutorna efter nattens "minusvärme"  Det blev en spännande morgonrastning, då hunden tydligen trodde att vantarna hade ätit upp hans matte. Han skällde, morrade och visade tänderna mot dem. Ville inte alls att de skulle få följa med på hans promenad.

Återkopplingsmöte med BUP; för tillfället känns det harmoniskt och lugnt (i jämförelse med hur det kan vara) Pappan och jag delar iofs inte  samma bild av sonen, men det finns det säkert kloka förklaringar till,  vi var trots det mer överens än vi varit på länge. Vi fikade dessutom tillsammans efter mötet och det var inte heller otrevligt. Det var de positiva delarna av dagen

Försäkringskassan var inte alls lika välvilliga som jag önskat och hoppats. "Lönen" från jobbet var ju inte stor så krisen är nu ett faktum. Känns meningslöst att äta ångestdämpande medicin när jag måste fundera på hur jag ska undvika extraavgifter för försenade betalningar i  en redan riktigt ansträngd situation. Hur ska jag prioritera bland räkningarna, när jag inte kan betala alla? Hyresvärden var inte positiv att vänta på sina pengar mer än högst en vecka...Just nu känns allt fruktansvärt hopplöst. Hur länge dröjer det innan jag blir avhyst???  Nu är det rörigt; Trasig bil och mobiltelefon, avbiten tand och födelsedagar.....medicin och vårdbesök.... Urvuxna vinterkläder....Vad mer kan hända?

Det känns fruktansvärt jobbigt!!!! Hur länge ska jag orka kämpa? För all tid? Varför? Kanske tokigt att flytta hit med högre hyra, jag planerade dock inte att vara hemma. Eller att det skulle ta längre tid att få pengar. OM jag får; det är inte läkarintyget som avgör att jag har rätt att vara hemma med sjukpenning utan det ska godkännas av försäkringskassan. De har tydligen rätt att neka mig ersättning. Orkar inte...Vet inte ens om jag vill... Klart att jag måste... För Adam....för mig- jag vill vara med ett tag till. Men hur??? Det här kan inte vara sant- det händer inte mig? Får ingen ordning på tankarna, orkar inte ens gråta- vill bara sova och vakna ur den här hemska drömmen.