En klädkammare är ett underbart utrymme; där kan man ställa undan saker som man inte vill ha framme, där kan man förvara presentpapper och snören, toapapper, tvättmedel, dammsugare, skor och kläder. Det är en plats som inte räknas in i den kontinuerliga städningen annat än för att få undan från den övriga bostaden. Tills....man inte kommer in längre. Idag tömde jag golvytan i vår klädkammare....

För en stund blev det bakvänd situation- jag kom inte UT från klädkammaren   vilket Adam tyckte var riktigt roligt. Nu är det dock städat och jag tog nöjt en go'kaffe.

Vi får se hur länge det varar, den här gången.

Klockorna är omställda och vi fick sova en timma längre? Allt för att underlätta uppstigning? Vi behöver ljusa morgnar... Hunden har dock inte lärt sig att avläsa klockorna ännu så han sa allt till enligt sommartiden. Undras hur lång tid han behöver för att vänja sig? Men visst är det vackert att se solen vakna och sträcka ut sina strålar...

I tisdags hade jag avtalad läkartid. Jag hade förberett mig i flera dagar och hade tillochmed med mig en lista med frågor. Jag hoppades att han skulle kunna förklara varför det är si och inte så. Och varför jag drömmer så många jobbiga drömmar. På något vis såg jag fram emot besöket- även att det kändes som ett projekt att ta sig dit.

Jag fick inga svar på mina frågor. Jag hann nämligen inte fråga något. Efter mindre än fem minuter lämnade jag läkare med student, gråtande, i panik. Med andnöd. Sedan blev allt svart. Jag "vaknar upp" i bilen en stund senare med massor av båtar omkring mig, långt ifrån vårdcentralen. Jag gråter. Halsen känns ihopsnörd och jag har svårt att andas. Hjärtat slår hårt. Jag är rädd och trött!!!

Det som utlöste denna kraftiga ångestattack var att läkaren inte hade koll på min situation och istället för att fråga, utgick han från det han kom fram till när han skumläste. Allt blev totalt FEL!!! Han meddelade att jag ska börja jobba, minst 75% eller säga upp mig. Eftersom jag varit sjukskriven i ett år???  Jag ska avbryta behandlingen då den inte gjort någon nytta. "Annars skulle du ju varit frisk nu"

Jag fick prata med en sköterska på telefon efteråt och erbjöds en ny tid. Så den femte november är det dags igen. Med samma läkare. Mitt val- jag orkar inte börja om ...igen. Jag saknar verkligen min gamla läkare, funderar på att byta vårdcentral.

Fy så otäckt det var. jag avskyr dessa attacker. De tar så mycket energi. Energi som jag inte har. Hela onsdagen gick jag fortfarande i en dimma- som en bakfylla. Tack vare Snälla R lyckades jag göra klart inför Adams födelsedag.

   Älskade unge! Nu har vi "hängt" i 10 år. Du & Jag. Det blir fler än 3000 dagar, Tänk att jag har sagt Godmorgon älskling till dig SÅ många gånger utan att det  känns tjatigt. Jag törs inte tänka på hur många gånger jag har tjatat om ditten och datten- gör si , gör inte så...

Jag hoppas att du är nöjd med din tioårsdag.

Frukost på sängen hör till på födelsedagar  

Natten var orolig för Adam, han sov någon timma, vaknade, var uppe, snorade...Det var därför en trött kille som satt mittemot mig vid frukostbordet. Han protesterar inte mot att gå till skolan. Och han har ingen feber. Jag antar att han är helt slut när han kommer hem i eftermiddag. Själv uppskattar jag alla sömnavbrott- det motverkade/störde mitt drömmande. Så jag hann aldrig bli hyperstressad inatt   

I morgon ska jag på ett läkarbesök. Jag vet redan nu att det är en halvtimma avsatt för mig. På 30 minuter ska en nästan okänd människa bedömma mitt tillstånd. Och avgöra min närmaste framtid. Jag ältar ju 24-7 och försöker bli klok på varför jag inte fungerar. Utan större framgång. KBT-Anna är nog den som skulle ställa diagnos på mig. Läkare och KBT tillsammans är nog en bra kombination.

Det är något speciellt för mig med vårdkontakter numer. Jag är redan nu orolig och vet inte hur jag ska organisera morgondagen för att vara där i tid, vara rätt klädd....ska jag gå, cykla eller kanske borde jag ta bilen. Var är parkeringsautomaten... Jag som aldrig oroat mig tidigare för sådant. Jag har bara gjort. Jag har fruktansvärd ångest, svettas och har hjärtklappning. Oroar mig för att träffa någon från skolan, eller att någon ska se mig när jag går/åker till vårdcentralen.

Någonstans läste jag att uv-strålning stimulerar serotoninproduktionen. Jag har solat solarie sedan jag var tonåring. Kan jag ha påverkat kroppens egenproduktion genom detta. Blev halten låg när jag slutade sola, eller har den alltid varit låg men blivit stöttad av mitt solande. När jag diskuterade detta med Snällaste R så köpte han mig ett nytt solkort. Så idag ska jag ta mig ner till mitt gamla solpalats och låta mig strålas i 20 minuter.

Ämnet serotonin finns i kroppen, när det är för lite så kan man bli deprimerad eller tvärtom. Slutsatsen är iaf att det behövs. Jag äter små blå tabletter för att höja mitt s-värde. Jag kastade bipacksedeln som informerade om alla biverkningar. Det var  fler  än jag hinner skriva på en kväll. Jag undrar om mina konstiga drömmar har med det att göra? Man kan stimulera serotoninproduktionen genom att tillföra tryptofan. Som finns i proteinrik föda som bl a valnötter (och andra nötter), bananer, linfrö, glass, keso...inget som smakar illa. Så nu ska jag äta mig frisk(are)

Jag vaknade efter ännu en natt fylld av stressiga drömmar. Ute föll regnet. På med  regnkläder och stövlar   och ut med vovven.Jag känner mig förkyld och hade nog lite feber. Men inget som inte avhjälptes med Panodil.

Adam kom hem från pappan och hade med sig den envisa förkylningen tillbaka. Helt onödigt om man frågar mig. Jag avslutade ljudboken. När man har en bra bok så är det blandade känslor när den tar slut. Jag ska absolut leta efter fler böcker av Tove Alsterdal. Det blir nog en tur till bibblan redan  imorgon. Hoppas det finns fler i ljudboksformat.