Adam har varit hemma från skolan för sin allergi ett par dagar, men idag kunde han gå iväg. Som brukligt är så är det inga vanliga skolaktiviteter sista dagarna utan oftast lek och samarbete. Klass 4 gick till skogen för att spela brännboll, fotboll och leka på Kottebanan. De åt lunch innan de gick hem. Jag hoppas att de hade det trevligt.

Jag vet inte varför det blir så fel vissa dagar. Den här dagen kan jag med glädje slänga i glömmingeån. Tyvärr kommer den säkerligen flyta upp till ytan som en stor grön slemmig sörja.

På skolan var det som vanligt; som det brukar vara dagen innan skolavslutningen. En del är glada, andra är oroliga. Detta gäller såväl elever som personal. Det gemensamma är nog att alla är trötta och längtar till ledigheten. Trots oroligheterna så var det mesta trevligt. Jag fick uppdrag att delta som funktionär och lekledare i åttornas stationstävlingar. Riktigt kul, faktiskt. Jag gjorde en snabbshopping på stan med Fina N och N efteråt. Några snygga shorts till Adam att ha imorgon samt en supersnygg skjorta fick följa med hem. Det som jag köpt tidigare hade han tyvärr redan växt ur. Jag avskyr att vara ute i sista stund. Det passar absolut inte Adam när det blir så. Men men.... Samma sak där jag hoppas att han blev nöjd med mina val.

Det är otroligt hur handikappad jag känt mig idag, när jag inte kunnat nå Adam och inte han mig, hans telefon blev kvar hos pappan igår. Det blev några missförstånd och tokigheter, som klarades ut utan större problem. Tyvärr svängde det inte om och Adam låste sig totalt. Jag är lite besviken över att det jag hade planerat som lite extra myspys inte blev av. Och att allt blev så jobbigt. Ingen ska påstå att det alltid är lätt att vara förälder. Han var hos en kompis och de spelade ett par timmar efter skolan och väl hemma sen var det även bara spel som gällde. Jag känner att jag återigen måste påtvinga honom begränsningar i hans spelande. Han kan inte hantera det. Där är vi inte alltid överens. Arg, ilsken, frustrerad och säkerligen även ledsen stöp han i säng vid halv nio utan att ha ätit något sedan lunch, vad jag vet. Det gör så ont i hela mig när det blir såhär. Imorgon åker han till pappan...igen.....direkt efter skolavslutningen och är borta till söndag. Vi får väl ta igen det mysiga då istället....eller en annan dag. Ett besök på Bup på fredag gör inte saken bättre.

Jag har gråtit förtvivlat och tycker så synd om mig själv att det är pinsamt. Jag har alltid trott/inbillat mig att jag är snäll, och jag blir lika förtvivlad som överraskad när jag förstår att inte alla upplever mig så. Jag vill verkligen aldrig göra någon illa. Tvärtom. Så när jag får höra att jag sårat någon vet jag hur jag ska hantera det. Jag ber givetvis TYDLIGT om ursäkt, då det inte är min mening att såra . Men jag kan inte alltid gottgöra situationen eftersom jag inte tycker att det är helt ogrundat eller fel.

Men jag blir så osäker på mig själv.  Vem är jag och hur uppfattas jag i allmänhet av andra. Dagar som denna så önskar jag mig bort till den trygga ensamheten och vill inte ingå i någon gemenskap. Samtidigt som jag längtar så det värker efter en vän att gråta hos, någon som klappar mig över håret tills jag somnar. Någon som talar om för mig vad jag gjort rätt och hur jag kan rätta till mina fel. Någon som älskar mig. Men jag vågar aldrig mer tro på mig själv i en relation. Tyvärr.

Åh jag är i stort behov av en kram och

Åh vad jag saknar min lille kille. Det gör så ont att inte veta om och när han kommer hem. Jag vet inte hur jag ska kunna förändra situationen hemma, så att vi båda kan känna oss bekväma. Jag funderar på vad vi skulle ha gjort om han varit hemma. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka till djurparken idag. Med matsäck. Det är dock ingen garanti för att han skulle vara nöjd och glad. Jag hoppas verkligen att han mår bättre än jag. Jag bara gråter och försöker att göra något, men mest är jag bara, stirrar och funderar. Längtar. Fasar.

"Föräldrar är de som är minst lämpade att ha barn" sa min mormor när hon levde. Och det har hon rätt i för att det kommer aldrig att finnas några belägg för HUR bra den andra gruppen skulle vara. Barn idag har kanske fler än två "föräldrar", då det är vanligt att de har biologiska föräldrar som separerar och startar nya liv med nya partners. Barn får då minst två hem/boenden "hemma hos mamma resp "hemma hos pappa" Håller begreppet jag ska gå hem på att försvinna iochmed de nya konstellationerna? Adam bor hos mig för det mesta och tanken är att han ska vara hos sin pappa varannan vecka torsdag till söndag. Vi har provat olika varianter  men det är inte alltid ambitionen överensstämmer med verkligheten. Den här veckan är det en "pappahelg" med viss förskjutning, han åker dit imorgon. Den här gången har han verkligen längtat och ser fram emot att umgås med sin far under ett par dagar. Det gläder mig oerhört eftersom det har varit lite jobbigt det senaste året. Jag hoppas att de kommer att ha en toppenhelg!!! Själv ska jag väl...

längta  

Jag undrar om hunden har haft lugnande effekt på Adam...de stora affektsituationerna är färre, även att rektionerna är lika snabba och kommentarerna lika vassa. Han har flera kroppsliga "tics" än tidigare. Och även ett okontrollerat(?) gapflabbande har tillkommit. Han säger att han inte kan stoppa det när han tycker att något är roligt. Dessvärre är situationerna inte alltid roliga för andra- det kan handla om att någon gör bort sig, gör sig illa eller är arg. Han försöker verkligen att dämpa detta men det är svårt för honom.

Ihop med hunden är han aldrig arg, han kan bli ledsen om hunden inte ägnar honom uppmärksamhet till 100% när han så önskar eller när den råkar nafsa honom när de leker. Då tar han det väldigt personligt. Adam vill verkligen vara den perfekte hundägaren   

Hoppsan, räcker navelsträngen 100 mil? Finns det ev en trådlös variant? Kennyhjärtat ska börja studera i Luleå!! Klart att jag är stolt och jättelycklig som mamma att han tar steget ut i den världen. Jag är dessutom avundsjuk; för visst är det härligt att få plugga på riktigt.

Men.... det är dock en rejäl separation mellan en mor och hennes älskade son. Kanske är det här de sista veckorna vi har tillsammans, även att det finns flera tekniska möjligheter att umgås på under studietiden. Och det är klart att vi kommer att resa emellan och hälsa på varandra några gånger per år. Efter avslutad utbildning, om fem år, finns det dessutom ingen garanti att han återvänder till sin gamla hemstad. Så det gäller att ta vara på tiden fram till avresa. Under den senaste veckan så har vi haft flera stunder av kvalitetstid tillsammans-jag njuter av varje sekund, som jag får ha honom här. i orkanstyrka.

Jag är inte det minsta orolig för hur han ska klara detta. Det vet jag att han gör! Jag kommer att överleva avståndet också fast visst kommer jag att sakna honom och visst kommer  jag att vara otroligt nyfiken på vad han gör, vem/vilka han träffar och hur detta kommer att utveckla/förändra honom. Det är spännande!!

Med den äldsta sonen är det tryggare och lugnare på det sättet, han är rotad i stan med företag och familj. Inte för att vi ses överdrivet ofta utan det är oftast via telefon och sms i alla fall. Men vi KAN ses om vi vill. Jag är så stolt över mina grabbar- de är underbara individer på varsina sätt, sedan finns det några egenskaper och intressen som de delar.

Att vara barn med separerade föräldrar är inget ovanligt idag. Snarare tvärtom...tyvärr. Min stora fasa är att Adam inte ska känna att han har ett hem, en fast punkt i livet där han kan vara sig själv och där inget ont kan hända. Och där det mesta är förutsägbart eftersom man kan spelreglerna. Givetvis är det i Adams fall viktigt att känna samma trygghet och tillhörighet både hos mig och hos sin pappa. Men kan man som 6 åring ha två hem- eller är man hos mamma och hos pappa? Det är inte ofta det är precis lika i två hem, även om det är bra i båda. Pappan och jag har återkommande diskussioner i detta ämne. Båda vill egoistiskt ha så mycket tid som möjligt med den älskade Prinsen och ingen av oss kan säga att någon av oss är olämplig som förälder. Men med Adams bästa för ögonen så tror inte jag på delad vårdnad vad det gäller tiden vid den här åldern. Jag tror att man som individ behöver ha en spelplan som gäller och att man kan göra utflykter därifrån. Dessa utflykter kan nog utökas med stigande ålder för att till slut vara lika.  

Tackochlov så har vi som föräldrar en relativt avslappnad relation så att vi kan umgås alla tre eller "hela familjen" emellanåt. Men dessa gemensamma stunder underlättar väl inte de "nya liv" som vi som vuxna borde utveckla?  Vi blir fortfarnde en del av varandras liv och ibland kan det bli jobbigt när man konfronterar sanningen. När är man egentligen färdig med en relation och hur vet man skillnaden på själva relationen och vardagslivet med rutiner och traditioner som man hade?

Hur som..så har Adam varit hos sin pappa under en vecka..härligt för dem men inget skoj för mig. Jag var visserligen ditbjuden på både lunch och kojinvigning. Adam har fått en jättefin koja som de har byggt på vinden. En riktig dröm för en kille. Jag antar att den kommer att vara till glädje under många år.  

Igår kom han iallafall hem   (om man får säga så) och jag är lycklig igen!!

Trots att jag är mycket medveten om lekens betydelse i ett barns utveckling så är det där jag främst brister i mitt föräldrauppdrag. Visst ges Adam möjlighet till lek genom besök i olika miljöer och med massor av inspirerande material. Genom litteratur och filmer  odlas fantasin som underlättar leken. Men tyvärr är jag ingen lekmamma- jag tror aldrig att jag har lekt själv och vet väl inte hur man gör det helt spontant. De gånger jag leker så är det oftast mycket medvetet och oftast målinriktat. Visst låter det trist! Det ÄR trist!! Men Adam brukar bli nöjd och ber ofta om det.

På förskolan, skolan och frita är leken tackochlov central. Det är nog därför stackars Adam stormtrivs på dessa ställen. Han är väl svältfödd på lek.

Lite otur har han ju dessutom i att hans föräldrar inte har vänner med barn som är i hans ålder- Det är annars ett enkelt sätt att få leka när de vuxna vill träffas. Eller att tampas med syskon som inte är vuxna.

Jag hoppas verkligen inte att han tar stor skada av detta utan fortsätter att utvecklas som den underbara människa han är idag.

Är definitionen  att vara förälder; att vara den som tillverkat/fött en individ? att sedan uppfostra, ta hand om ta ansvar för, att älska, försörja, visa/handleda..... När tar dessa "förmåner/sysslor" slut? Hur vet man när de är över? Är det vid en viss mognad/ålder hos barnet eller föräldern. Blir vi jämställda sen eller är det ombytta roller? Visst säger den juridiska myndighetsåldern en del, men inte allt. Försörjningsskyldigheten kvarstår exempelvis ett par år efter det. Oftast så är det inte något jag funderar över utan det är och blir som det blir. Somliga dagar så ringer de hem och ber om råd eller hjälp medan andra dagar är det jag som ringer dem. Redan i tonåren så har vi väl haft diskussioner om hur saker och ting ska vara. Tonåringar vet oftast mest av alla!! Att däremot ha dispyter med sina vuxna barn är inte alls lätt. Varken känslomässigt eller praktiskt. Det gör så ont i hela mig när en av de få stunder jag får ha dem här att det ska ägnas åt tråkigheter. Jag kan välja att inte bry mig eller att agera så länge det inte gäller någon annan än mig. Men i vissa situationer så måste jag markera vad som (fortfarande eller nu) gäller i mitt liv och i mitt hem.

När det gäller min pappa så har rollerna kastats om, det är jag som har ansvar för hans liv. Usch vad jag saknar honom, min kloka stora älskade pappa. Vad hade jag varit utan honom???

Livet är ett lotteri- du kan inte påverka vilka föräldrar du får oftast kan du inte heller göra mycket åt vilka dagisfröknar, lärare, svärföräldrar eller arbetskamrater du tilldelas. De enda du har möjlighet och anvsar att forma är dina barn. Det är en stor uppgift!!

Jag älskar mina grabbar och tycker att de är toppenfina! Det är kanske jag som är lite desorienterad i min roll och identitet...?