Dagens gnäll

Jag är så trött på att det smäller och poffar hela tiden. Det är antagligen uttråkade ungdomar som fått tag på smällare. Givetvis jätteroligt att märkas och provocera. Men jag gillar det inte- så sluta smäll ni har uppnått ert mål. 

Min kropp är inte sams med mig och har inte varit det på länge. Inflammationerna ränner runt i hela min lekamen. Det värker och bråkar mest hela tiden. Det är värst på nätterna och på morgonen är jag så stel att jag knappt tar mig ur sängen

Jag blev nyfiken och kollade igenom bloggen ...och upptäckte hur mycket det är jag har glömt. Eller hur mycket som jag inte minns längre. Situationer och händelser som var viktiga och stora då- har totalt försvunnit och lämnat plats för andra händelser. Alla är inte lika positiva. Jag inser hur viktig bloggen kan var i flera perspektiv. Att minnas och återuppväcka känslor kan vara bra av flera orsaker. Det var även spännande att läsa vilka böcker vi har läst. Jag ska fylla på min lista. Lillprinsen läser fortfarande mycket, numer mestadels på engelska. Jag tror jag koncentrerar mig på mina böcker från och med nu. Jag har funnit njutningen i att lyssna på ljudböcker då tiden och koncentrationen inte är lika tillgängliga längre. För tillfället lyssnar jag på Emelie Schepps "Märkta för livet" en otäck spänningsroman/deckare. Under de senare åren har jag även blivit en riktig serienörd och följer ständigt någon serie. Aktuell nu är "The Crown" som skildrar Queen Elisabeth II´s liv från åttaårsåldern till....ja vem vet just nu är hon nybliven drottning och Churchill är premiärminister. 

Det är nu flera år sedan jag senast bloggade. Det känns som det är dags igen... har faktiskt saknat det ibland. Mycket vatten har runnit genom strömmen sedan dess och många händelser har passerat.

Jag är inte alls ute efter att redovisa historien men vill ändå göra en kortfattad sammanfattning av de år som gått. 

Jag fick för ett år sedan chansen att åter träffa Prinsen av Ä. Mina känslor var lika starka men mer beredda den här gången. Min lycka var enormt stor och jag kände mig hel igen. Han var något reserverad vilket jag kunde förstå med tanke på hur det gick förra gången. Dock visade det sig att hans engagerade hat och ideologi var starkare än kärleken till mig. Han menade exempelvis att sådana som jag hjälper till att förstöra vårt fina land. Det var inte en lätt situation, hur skulle jag bemöta dessa starka känslor. Som strider mot allt det jag tror på. Han gjorde det "lätt" för mig och lämnade mig för den "goda ideologin"  Mitt hjärta sörjer fortfarande medan förnuftet växer sig starkare och jag inser att det var den enda lösningen. Givetvis saknar jag den oerhört fina, underbare mannen som fått mig att uppleva den starkaste känslan av alla. 

Min älskade "lillunge" har gjort en underbar hösttermin i skolan, vilket resulterade i enormt fina betyg. Han är verkligen duktig. Hans starka pliktkänsla, extra förmågor och specifika intressen i kombination med engagerade lärare och ett lugnare klimat privat gör att han kan ta in och komma ihåg skolkunskaper. För tillfället är det främst matematik och atomfysik som är mest intressant. Han har varit i skolan i stort sett varje dag-hela dagar. Det har förstås varit oerhört energikrävande för honom och krävt vila på fritiden. Han utvecklas även lika positivt på sin träning. Dock är det inte alltid han orkar tre pass i veckan. 

Jag är kvar på min skola men har bytt arbetsuppgifter. Jag undervisar i en liten grupp med elver vilka skolan har svårt att möta när det gäller deras kunskapande. Det är ett underbart gäng ungar som ger mig och min härliga kollega dagliga utmaningar.   En skola för alla- det låter fint men vilka är dessa alla. Jag har inte mött så många av dem..ännu. För att underlätta R´s vardag så jobbar jag deltid. Det fungerade inte så bra när jag inte var hemma på eftermiddagar och studiedagar. Det senaste halvåret har varit så mycket bättre än året innan. Tänk att jag trodde att han skulle kunna fixa så mycket själv. Vilken katastrof det blev. Tur att det gått så bra och det är absolut värt att avstå några timmar och tusenlappar för hans (och våran) skull.  

Vi har haft mycket stöd och hjälp från bup och nu även socialtjänsten igen. Stöd som den här gången varit till hjälp och stöttning. Under hösten har vi haft besök av mellanvårdsteamet två till tre gånger i veckan för att komma framåt och för att lära oss leva med vår specifika situation. Kontakten med Pappan har varit lugnare och jag hoppas att den är på väg att repareras. Klart att jag är orolig och visst blev julaftonen och tiden innan den oerhört jobbig. Men det drabbade främst mig så jag håller på att bygga upp styrkan igen. 

Det "stackars mellanbarnet" är kanske den i familjen som är lyckligast och mest harmonisk idag, nyförälskad med sina tre flickor och ett utmanande arbete stormar han fram i ett känslorus. Det är härligt att höra och se honom, även att det inte sker så ofta. Jag är lycklig för hans skull.

Den älskade vovven finns fortfarande kvar hos oss, även om det varit nära ibland....han är som oss andra...väldigt speciell och han vaktar oss, framförallt mig. Detta vaktande kan bli jobbigt för oss alla honom själv inräknad. Men nu har vi bestämt att han får vara kvar även om det innebär stunder med munkorg och nosgrimma. Han har dock blivit bättre sedan jag förändrat vissa beteenden. Jag har en bit kvar med oss båda innan vi är i hamn.

Åh så skönt det känns att skriva igen.