Jag trodde aldrig att jag skulle tillåta mig att känna såhär igen. Det är underbart att ha detta rastlösa pirr i kroppen. Samtidigt som det är hemskt när han inte svarar på mina sms inom tre sekunder. Jag vet att han vill mig väl och att han tycker om mig...nu. Men jag vet inte för hur lång tid? Vad händer när han tröttnar?

Fina fina, jag tycker så mycket om dig    Kan inte tänka på så mycket annat. Känner smaken av dina kyssar. Värmen i min kropp av dina armar som kramat runt mig. Doften av dig när jag  stoppade in näsan tätt mot din hals.

Du gick för fem minuter sedan och jag saknar dig redan.

Härligt att vara lite mer i form idag även att jag inte sovit många minuter i natt. Har legat vaken och funderat, myst och funderat. Att inte kunna organisera är ett av problemen som jag fortfarande lider av. Och inte blir det lättare när det tillkommit "ämnen" som stör. Jag kan verkligen inte koncentrera mig på någonting. Har trots det iallafall uträttat en del ärenden. Dock inte betalat räkningarna. First thing  to do tomorrow!!!!

Adam slutar tidigt på onsdagar och jag överraskade med varsin semla :) Jag vill ha den med varm mjölk, men inte Adam. Han vill inte ha semla alls.....? Vi har haft några riktigt tråkiga stunder idag; imorse och ikväll. Inte alls kul. Jag har pratat med pappan och han vill verkligen väl. Det känns bra att han finns och vill engagera sig. Vi är överens alla tre att en del av problemen sammanhäner med digitala spel. Adam hade ett bra förslag själv; att spelmaskinerna och kontrollerna finns i ett skåp i köket. Så att han inte ser dem hels tiden. Imorgon ska vi inventera hans rum för att se om det finns några alternativa aktiviteter där. Klok kille. Min fina Adam   

....nord och syd, varmt och kallt det finns många exempel på hur det krävs situationer med motsatsförhållande för att funktion med en enhet ska uppstå.

Jag lever i en förvirring där glädje och rädsla avlöser varandra snabbare än jag hinner känna. Båda känslorna är extremt starka. Jag tror att det kallas förälskelse  . Det är underbart eller inte...Jag är livrädd! Och lycklig! Att vi är varandras motsatser på så många olika sätt kan vara bra för att det ska uppstå en jämvikt och gnista...tror jag, hoppas jag. Det känns så rätt! Jag kommer absolut att vårda detta fina för jag vill stanna i det här läääänge.

Men visst ställer det till en del i hjärnkontoret; jag gick till bibblan för att dra kopior på läkarintyget innan jag skulle träna. På bibblan plockar jag upp böckerna som vi lånade förra veckan och inte läst ut ännu. (har dock inte med mig läkarintyget) I omklädningsrummet på gymmet upptäcker jag att jag lämnat träningskläderna hemma.....så har dagen fortsatt. 

Adam och jag var på Max och firade! Han var inte så sugen på att träna idag trots att jag försökte övertala honom. Jag vet inte om det är detta spelande som får honom att avstå???? Jag har reflekterat att han tar mer och mer illa upp vid avbrytande aktiviteter. Och vill helst spela HELA TIDEN. Vi har pratat om det och vi är inte överens. Men vi måste ändra på en del saker.

Min underbara kom förbi en stund och levererade kramar som en härlig avslutning på en mycket konstig dag. Myyysigt! Jag känner mig som tonåring igen...

Stand Up komiker har visat människan ett "nytt" sätt att kommunicera. Istället för att  säga vad man tycker (vare sig det är något positivt eller negativt) ska man framlägga åsikten välpaketerad i ironi, sarkasm och omknuten med en vacker knorr. Det är kul. Tycker en del. När jag jobbade inom restaurangbranschen under 1970-90talen så fanns där en tuff jargong. Inom en trygg grupp. Vi visste att vi älskade, tyckte om eller iallafall respekterade varandra. I och med tv-serier som tillexempel "Parlamentet" och "Roast på Berns" har även svenskar fått träning i denna (ädla) konst. Man möter stilen även inom talangtavlingar och i skolan märker jag att det kryper längre och längre ner i åldrarna. Jag tycker om att VETA vad människor menar när de talar till mig- jag vill inte gissa. Är detta en form av att ljuga? Är det tillåtet att ljuga? Jag tycker om det äkta, ärligt och vackert. Nu är inte sanningen alltid vacker men lögnen isig är ful. Det är mycket modigare att vara ärlig. Jag tror inte att jag är humorbefriad utan jag kan skratta åt mångs tokigheter, men att göra sig rolig på att förminska en annan individ tycker jag absolut är den lägsta formen av kommunikation. Och så onödig- varför säga något som man inte vet hur mottagaren kommer att tolka.

För drygt 2 år sedan slogs jag av en känslostorm utom all kontroll. Jag som inte känt något för någon på sååå lång tid föll överraskad pladask när jag mötte Prinsen av Ä. Underbare, snälla, vackra och ömma Prins. En blick och min starka mur bara raserades. Det var några fantastiska dagar innan jag insåg att våra liv inte alls överensstämde även om mycket annat gjorde det. Jag fick ångest och kände mig värdelös eftersom jag inte visste HUR jag skulle göra för att passa in. Det hade jag alltid klarat innan. Otryggheten av att inte duga var stark. Detta trots att det inte var någon som visade att de ogillade mig.  Efter ett halvår hade egenpåhittade prestationskrav, skräcken och oron tagit över mig totalt och jag försökte att smita undan för att fundera och sörja. Längtan och saknaden var stark och jag försökte när jag trodde att jag var tillräckligt stark, gång på gång. Varje gång med samma resultat. Jag drog mig undan. Även prinsar har ett begränsat tålamod och tillslut insåg han att jag inte skulle platsa som hans Prinsessa.Idag är han lycklig med en annan, vilket gläder mig. Även jag kände mig fri i och med detta.

I torsdags var Kenny och jag på teater "Innan jag blir 67" Utan att recensera hela pjäsen så var det något som åter väckte mig.Kanske var det beslutsamhet. Eller insikt. Det är dags att börja leva, dags att våga. och som blixt från klar himmel visste jag vem jag vill dela mitt liv med. Iallafall prova.

Under de senaste fem åren har Snällaste R funnits i min närhet och uppvaktat, sällskapat och tagit hand om mig under min sjukdomstid. Givetvis har jag uppskattat all omsorg men varit väldigt noga med att uppträda korrekt och inte sända ut några uppmuntrande signaler. För att jag varit så rädd. Nu visste jag att jag ville "chansa".

Det har varit en omtumlande helg. En lätt chockerad R. En tvärsäker Lillan. Många frågor. Några svar. Många planer. Stor förvrring. Nervöst.

Jag känner ett skönt lugn. Visst är jag orolig, sårbar och skräckslagen. Samtidigt som det är ett stort pirr, förväntan och förhoppningar.

Mina stora grabbar är positiva till hela händelsen medan Adam är lite orolig för att bli undanskuffad och att få mindre uppmärksamhet av mig.

Fy vilken jobbig natt jag hade. Sov inte så mycket.  Funderade däremot massor. Försöker finna lösningar. Ångesten var min sängkamrat. Det var alldeles för många destruktiva tankar.

Imorse tog vi morgonpromenaden förbi min arbetsplats. Jag trodde absolut inte att det skulle framkalla så många jobbiga känslor. Hela kroppen skrek bara NEEEJ, SPRING HEM OCH TA SKYDD!!! Jag stod kvar och tittade lääänge. Försökte verkligen att känna in det som jag tidigare tyckt varit underbart med mitt jobb. Tyvärr vägrade den känslan att infinna sig. Jag trodde att jag var mer redo än så. Moloken gick jag hemåt.

Jag har försökt att distrahera mig under dagen med praktiska "måsten" som tvättstuga och att plocka undan julen. Tankarna växlar ändå mellan två spår; Adam och jobb. Adam ville vara kvar hos pappan ännu en natt och kommer hem imorgon bitti för att hämta sin väska och idrottskläder. Jag saknar honom men tror att det är bra att han stannar även inatt. Jag måste få prata med Pappan imorgon.

Veckans träning avslutade jag med ett yoga-pass. Sååå skönt! Helt klart att jag ska fortsätta med det. Jag skulle lätt kunna bli träningsnarkoman känner jag. Det är endast då som jag inte funderar. Det är så oerhört skönt.

Den här veckan har träning och mat varit i fokus. Två träningspass per dag och mycket proteinrik mat. Keso, frukt, ägg och fisk samt en mega nötfärssandwich. Vatten!!! Vitamindryck. Samt hundpromenaderna förstås. Jag mår så bra när jag får ta ut mig. Tisdagens core-pass trodde jag iofs skulle döda mig. Det var det värsta jag gjort. Annars så märker jag utveckling på så många olika sätt- koordinationen fungerar mycket bättre igen. Konditionen är inte så mycket bättre men inte heller sämre    Jag är starkare och framförallt tryggare i miljön på gymet. Att dansa Fuego är kul. Och jag har avancerat från Jympa SOFT till att vilja testa ett medelpass nästa vecka. Tack mina fina killar för träningskortet.

Det har varit många turer kring Adams stunder med pappan. Ibland har han vägrat åka dit och det har krävts massor av övertalning. Han har ringt hem ibland och gråtit. Det har även hänt att han fått akut pappalängtan och velat åka dit på "fel" dag eller vara kvar en dag extra. Jag tror att både pappan och jag försöker att få det att fungera så bra som möjligt. Efter veckan som varit och framförallt gårdagens "anti-kärleksförklaring" så känns det skönt att Adam ville umgås med pappan ikväll och imorgon. Och att det fungerade även för dem. Det löser ingenting, men jag tror att vi mår bra av lite distans. Jag har bett pappan om en pratstund- inte för att i första hand finna en lösning utan för att få lasta av MIG lite av problemet. Hittar vi en lösning ser jag det som en underbar bonus.