Igår var det ett år sedan min älskade pappa gick bort. Vi gick igenom den som en alldeles vanlig söndag.  Adam var med kompisar, jag var i hundrastgården med Bilbo. Vi åt mat, spelade spel. Jag dammsög och tvättade. Jag tycker om sådana dagar nuförtiden. Tidigare blev jag alltid stressad och tänkte på allt jag skulle göra eller borde ha gjort. Nu gör jag och tänker inte göra mer än att jag hinner dricka en go'kaffe, läsa i en bok och lösa något korsord eller sudoku. När jag betalade räkningarna insåg jag att pengarna inte kommer att räcka den här månaden...heller. Jag måste göra något radikalt, annars kommer det att sluta illa. Jag tycker att jag har dragit in på allt som går att dra in på. Nej jag skulle kanske kunna lägga om ett lån för att eventuellt få lägre ränta. Måste undersöka det efter helgerna. Sedan har jag visst en försäkring som kompenserar det stora lönebortfallet, jag har skickat in anmälan och ska komplettera med läkarintygen. Så...det kanske löser sig iallafall. Jag vill inte oroa Adam men han är medveten om situationen att vi måste hålla igen. Han är inte av den tjatiga sorten som SKA ha grejer, godis eller så. Men visst VILL han ha. 

Idag för ett år sedan lämnade du jordelivet. Sedan din första stroke i november 2000 så trodde jag att jag var beredd på den där dagen, den här stunden. Men inte var det så. Jag vill inte att du ska vara borta. Jag behöver dig. Nu lika mycket som alltid. Du ska finnas här med oss, med mig. Jag saknar dina kloka, realistiska råd. Dina utjatade torra skämt. Och tryggheten. Du har alltid varit tryggheten för mig. Den jag kunnat räkna med. I alla väder. Dygnet runt. Även när du var sjuk och det var jag som fick ta hand om dig så gav du mig den tryggheten. Trots alla sönderslagna kaffebryggare, borttappade glasögon och löständer eller kortslutna rakapparater så fick du mig att känna mig trygg tillsammans med dig. Du behandlade mig för den jag var. Jag önskar att jag hade kunnat ge dig en bättre sista tid. Kanske berodde det på min egen hälsa men jag varken förstod eller orkade bättre. Nu när jag börjar få insikt i vad min barndom gjort mig så vet jag att jag borde agerat annorlunda. Men då som nu så gjorde jag det som jag trodde var bäst. Det som fick andra människor glada och nöjda. Då fick jag bekräftelse. DU gjorde mig aldrig medvetet illa. Hur skulle du vetat när jag aldrig berättade. OM jag skulle berättat hade det antagligen gjort dig  olycklig...eller så hade du godkänt och då hade jag inte haft dig heller.

Pappa du är saknad!!!!

Som julklapp till mina killar och mig själv bokade jag biobiljetter till "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" Adam och jag läste boken förra året och höll på att skratta oss fördärvade. Åh så tokig den var. Berättelsen påminner en hel del om "Forrest Gump" men vad gör väl det. Filmen var precis så tokig som boken och det skrattades hejdlöst i den fullsatta salongen. Det är absolut en film man bör ha sett, om inte annat så för att kunna hänga med i snacket om den. MÅNGA har redan sett den. Det har varit fullsatt på varje föreställning på många biografer i landet så det blir nog en riktig snackis. Innan vi gick in i biosalongen var det jobbigt. Så många människor! Så trångt! Jag brottades med ångesten en stund men försökte intala mig att jag måste acceptera situationen. När filmen var igång och jag hörde skratten från mina älsklingar så slappnade jag av och ägnade mig åt filmen jag också.

Dagen innan dagen med stort J ville absolut pappan ha sin älskade son ett par timmar eftersom han sticker iväg till fjälls sen. Kenny och jag passade då på att handla. Det var jobbigt och jag är sååå tacksam över den underbara man som han blivit. Han är så lugn och inger mig trygghet som ingen annan. Trots att jag kände mig helt slut så begav jag mig ner på stan efteråt- mest för att inhämta den nya medicinen. Det blev några fler ärenden uträttade. Egentligen blev det mer träning för mig än shopping.

Det var inte alls lika välfyllt under granen i år som tidigare. Min ekonomi är katastrofal. Det är ingen dans att vara sjukskriven. Jag har inte mindre utgifter men inkomsten är MYCKET mindre. Någonstans har situationen nått pappan som inte alls tyckte om att sönerna skulle drabbas av minskad paketskörd. Sen kväll lastade han därför in julklappar till dem hos mig. Jag tog emot detta med blandade känslor. Även jag fick en present- en stor korg fylld med frukt, choklad, ostar och kex. De stora grabbarna firade in julen med en uppesittarkväll tillsammans, vilket värmer en mammas hjärta   

Julafton började som den brukar; med strumppaketen....

Även hunden fick ett uppskattat morgonpaket

Efter lite mys och fix var det dags att åka till Christian och hans fina familj. De hade fixat så fint och juligt. Magen med den kommande lilla tjejen växer så fint och nästa jul kommer hon att vara med. Prinsessan E var precis så uppspelt som en fyraåring ska vara en sån här dag. Hennes sista jul som minsting. Det blir oftast annorlunda att vara storasyster. Vi åt tomtegröt, tittade på Kalle Ankas Jul, trixade med de elektroniska leksakerna som barnen fått av Tomten (mest var det väl Kenny som fick stå för det tekniska) och åt julmat innan det var dags för oss att åka hem till hunden och julklapparna. Adam somnade nöjd med sin jul och sina presenter även att de var färre än tidigare år. Jag kände ett visst vemod hade svårt att somna. Ensamhet, misslyckande och hopplöshet tog plats i mitt sinne och tårarna rann.

På juldagen ville Adam givetvis spela sina nya spel innan han, om än lite motvilligt, följde med till skogen. Det blev en härlig promenad i dryga två timmar. Vid de lustiga träden ville han stanna lääänge och klättra, fota, mysa och leka kurragömma. Vi är nog lika fascinerade av deras växtsätt båda två. Och vi har olika teorier vad det beror på. Både av det realistiska tänket och av det något mer fantasifulla   

Väl hemma blev huset fullt. En kompis till Adam kom och ville leka samtidigt som Christian, Elin, Prinsessan E och Kenny kom. Vi fixade till fruktsallad och ris á la malta, spelade spel och hade det riktigt trevligt.

Även Annandagen blev en lekdag för Adam. Jag är så lycklig över att han har några trogna riktiga vänner. De har verkligen roligt tillsammans. Och de har ett internt språk. Jag tror verkligen att de här killarna kommer att vara vänner länge   Jag körde över Kennys julklappar från pappan, fick en kopp kaffe och lyckades få med mig en trött och bakfull(?) son ut på en hundpromenad i skogen. Han vet verkligen hur man gör sin mamma nöjd   

Och så....var glada julen slut, slut, slut....nej inte förrän tjugonda Knut kastas granen ut.

Jag har svårt att få någon känsla av jul. Kanske beror det på mina personliga problem; hälsa och ekonomi. Kanske beror det på vädret: ingen snö och 8 grader. Men jag ser inte mycket mer än butikernas skyltningar och annonseringar som tyder på att det är jultider. Vi har visserligen både pyntat, sett på julkalendern och ordnat en del specifik julmat/godis. Men inte...Vad är egentligen julkänsla? När jag tänker tillbaka så har jag alltid anstränkt mig som bara den för att kunna bjuda/visa upp en perfekt jul. Med pynt, mat, paket och lycka för alla. Trygga traditioner blandat med spännande överraskningar. Det har gjort mig nöjd- att se och höra andras tacksamhet/uppskattning. Det var ett tecken på att jag hade lyckats. Återigen inser jag hur mycket bekräftelse har betytt för mig. Och nu då....?

Jag kan inte påstå att det känns bättre nu. Jag känner mig vilsen och osäker. Ledsen och orolig. Men kanske kan det bli bättre.... vartefter.

Tomtar, glitter och ljus hör julen till. Lussekatter och pepparkakor. Och godis!!! Knäck, kola och ischoklad..kanske lite Rocky Road. Det har blivit något av en tradition att vi fixar godiset på fjärde advent. Årets variant med hallon blev en riktig fullträff. Adam tyckte att smaken blev för "stark" med den 70%iga chokladen, så vi gör väl några mildare imorgon. Det är liksom grejen med godis, att det ska  vara gott.

Jag försöker vara disciplinerad och komma iväg o träna tre gånger varje vecka; 2 gym och 1 gruppass. Den här veckan blev det tvärtom; ett ganska hårt (för mig) pass i gymet i tisdags. Jag duschade där efteråt och tog det lugnt. Det kändes riktigt lyxigt. Att sedan Christian ringde o bjöd  mig att äta hemlagad lunch tillsammans med honom och Prinsessan E gjorde bara det hela ännu bättre   Jag är så stolt när jag tittar på dessa två. De har ett enormt starkt band och en tyst kommunikation som sprider både kärlek och värme. Fina, fina är vad de är.

Träningsvärken var ett faktum redan på kvällen så jag valde ett flexpass på onsdagen. Det gjorde gott. Jag tänjde och sträckte på varendaste millimeter i  min kropp. Balansövningarna gick förvånansvärt bra.

Roligast var nog ändå Jul-jympan i fredags. Ett lagom högt tempo med allsidig träning till julmusik   Och en toppebra ledare.

Jag har några mål med min träning;

1) Jag ska orka springa 3km i maj

2) Jag ska delta i Baspass på jympan from februari

3) jag ska träna 2 gym pass i veckan och duscha där

...till julafton. OCH INGEN SNÖ!!!!!!????

Det är svårt att få någon julkänsla när det känns som september ute.