Det gör ont att höra utrikesnyheterna; i Ukraina är det "nog" krig, i Syrien är det katastrof till följd av alla stridigheter och i Gaza är det.... Ja vad är det där förutom att det är hundratusentals oskyldiga människor som  lider och dör. Varför? Och för vems skull?

Ja av alla eländiga konflikter så är det en av dem som jag inte på något sätt kan förstå. Även att jag sällan rättfärdigar några våldsamma strider så kan jag på något sätt förstå varför vissa väljer att protestera med våld och vapen. Därmed inte sagt att jag håller med i deras syften, mål eller taktik. Men när det gäller den långvariga konflikten i Israel/ Palestina så förstår jag inte ett dugg.

Jag har relativt goda kunskaper om orsakerna och motiven från framförallt israelernas sida och för ett par år sedan besökte jag människorna och  landet där de bor. Jag hörde dem prata, jag såg deras bostäder. Jag såg Palestinier eller "araberna" som de kallas. Jag bemöttes med misstänksamma blickar, noggranna kontroller och automatvapen av israeliska soldater var jag än gick. I varuhusets entré, på restaurangen...När allt var kollat så var jag godkänd och fick passera.

Det hände flera gånger att man tog mig för att vara ryska och då behandlades jag på ett annat sätt än när de insåg att jag var från Sverige.

En famlij bjöd in mig till en sabbatsgudstjänst och efterföljande måltid. En mycket trevlig fredagskväll. Genom ett möte med en liberal kvinnlig präst fick jag även förmånen att få vara med på en judisk pojkes Bar Mitzva.

Jag såg gränserna mellan dem och "de andra". Det gick inte att missa. Taggtråd, vallgravar, Soldater. Kraftiga markeringar i vägbanan.

De palestinier som jag mött och talat med har även de varit mycket trevliga personer, även att de inte har en trygg bostad eller möjlighet att besöka sina vänner och släktingar. De vet inte ens om de har möjlighet att ta sig till jobbet varje dag, då det ligger på andra sidan gränskontrollen från bostaden. Ingen av de människor som jag träffat, israel eller palestinier, i de här sammanhangen är aktivt religiösa, de har fötts in i en kultur, tradition, religion. Och alla säger de att de vill ha slut på oroligheterna. Alla hoppas också att "de andra" ska inse att de måste ge sig. Att det är "de andra" som har fel.

Givetvis gjorde jag flera utflykter till religiösa och historiska platser. Platser där judepojken Jesus enligt historien har bott, verkat, vandrat eller dött. Dessa platser är varken judiska eller muslimska utan kristna. Och de kristna lever någonstans i ett mellanland. Att gå Jesus väg till korset kändes märkligt. Det var som en stor bazar där judiska handlare sålde ALLT en turist kan tänkas vilja ha med sig som souvenir. Kepsar och t-shirts med texten "Don't worry, be Jewish" eller turistkippor. Annars så möttes väl alla abrahamitiska religionerna där, i Jerusalem. Utanför Jesu gravkyrka ringlade en kilometerlång kö. Jag såg människor som väntade i timmar på att få komma fram till delar av det kors Jesu korsfästs på. Muslimerna hängde på ena sidan av Klagomuren för att kunna kasta stenar på judarna eller för att beskåda den vackra moskén.

Andra platser som vill visa Israels korta historia och invånarna finns i form av muséer. Yad Vashem har en stor vacker park med ett enormt muséeum där besökarna får ta del av Förintelsen med alla sinnen. Utan paus eller tid för återhämtning. Väldigt påtagligt och intimt tränger sig den hemska tiden på. Tårarna rinner utan att man kan göra något åt det. Att vända bort blicken hjälper inte för där finns andra bilder, skor eller kläder. Att blunda förstärker bara de hjärtskärande skriken när en mor tvingas bort från sina barn. Eller att höra namn och ålder på de barn som dog i koncentrationslägren. Jag kände flera gånger att jag höll på att kvävas. Men eftersom muséet är byggt som en labyrint med enkelriktad trafik så tvingades jag att röra mig framåt, tillsammans med alla andra berörda människor. Sakta. Det är väldigt effektfullt, det finns inte en skräcktunnel eller rysare som når den här nivån.

Jag var där i syfte att besöka skolor, gymnasie och motsvarigheten till vår grundskola. Där togs vi väl omhand av lärarlagen och hade flera och långa samtal om undervisning och eventuellt utbyte mellan vår skola och dessa judiska. På så många punkter var vi helt överens och det var såväl trevliga som intressanta samtal. När det gällde vårt proffessionella uppdrag hade vi i stort samma ambitioner. Eleverna var som våra. Olika och lika.

Jag har pratat med flera personer om den israeliska militärtjänsgöringen, vilken är obligatorisk för både pojkar och flickor. Intressanta samtal. Skrämmande samtal. Logiska förklaringar. Jag känner hopplösheten när det gäller den här delen av jorden. Hur ska det någonsin kunna bli lugnt och tryggt där? Som sagt jag kan inte förstå konflikten där man hävdar sin rätt med hänvisning till en "saga" berättelse om någons rätt till landet som ersättning för ett uppdrag som faktiskt inte slutfördes. Jag kan kanske förstå FN's åtgärd 1948. Men gör om- gör rätt. Hur blev det för Palestinierna? Har de något eget land? Många av israelerna lever dessutom med dubbla tillhörigheter- de har dels medlemsskap i sitt födelseland förutom sitt medfödda medlemsskap i Israel- för att de har fötts av en judisk kvinna.

Förutom relevant historisk facklitteratur om befolkning och område har jag dessutom läst en del skönlitterära böcker om "det vanliga livet" i området. Skrivna från olika perspektiv, med olika upplevelser. Senast läste jag "Efter attentatet" om en palestinsk beduin pojke som utbildar sig till kirurg och både han och hans fru får israeliskt medborgarskap. Trots detta visar det sig att frun aldrig övergivit sitt palestinska ursprung. I hemlighet jobbar hon hårt för att markera sin rätt att återfå  trygghet och viss makt åt palestinierna. Den bästa bok jag läst är en dokumentär av en journalist (Pernilla Ahlsén) som inte tar ställning i frågan utan visar vardagliga liv från båda sidor. "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" Båda dessa är väldigt bra.

Oavsett så är det ett vackert land, med stora möjligheter att odla och tillverka produkter. Det satsas mycket på utbildning på den israeliska sidan som skulle kunna komma alla tillgodo. Men men framtiden får utvisa.... själv ska jag gå ut i sommarsolen och njuta av att jag föddes i lilla landet Lagom.

Balkongen har alltid varit en viktig del i mitt boende sedan jag blev lägenhetsbo. För tillfället är det där vi är mestadels  under dygnet. Förutom att vi fikar, äter, läser och spelar spel bland pelargoner och fuchsior så har vi sovit därute de senaste nätterna. Det är längesedan jag sovit så bra och vaknat så utvilad. Imorse serverades det tilloch med frukost på "sängen" därute. Så mysigt.

Många har de somrar varit när jag har upplevt att barn ställts utanför systemet iochmed semestertider. Personal inom skola, Bup, socialtjänst, polis och tingsrätt behöver också ha ledigt och det är inget jag missunnar oss/dem. Till de barn som jag tänker på så är det inte lätt eller ens möjligt med vikarier. Det handlar så mycket om förtroende och tillit, samt tystnadsplikt.

När det gäller Adam så ger jag Bup en fin ros- ja faktiskt en hel bukett. De har haft någon form av bakjour och ringt för att kolla läget och jag har dessutom fått flera olika vägar att få hjälp OM det värsta skulle inträffa. Det känns så tryggt att veta att de tar honom och min oro på allvar. Samtidigt  ökar det min oro att få det bekräftat genom deras omsorg. Jag tror Adam har mått riktigt skapligt under lovet fram till igår, då hade det varit jobbigt och de otäcka tankarna fick fäste igen. Vi låg en bra stund på hans säng och pratade. Det är jobbiga samtal samtidigt som det är skönt att han pratar om det när det plågar honom. Jag hoppas att det underlättar för honom att prata. Det är så svårt att veta hur mycket jag ska låta honom älta, när jag bör distrahera honom eller försöka leda bort ämnet. Det är inget som jag kan nonchalera utan jag måste låta honom prata om det och vara så ärlig och rak jag kan. Jag tror att det är det enda. Min älskade unge varför ska du behöva må så dåligt och varför kan jag inte bara sudda bort en del av dina tankar.

Jag fick ett sms från en tidigare elev som har haft det jobbigt under lång tid och där lov och ledigheter kan vara en kamp. Jag vet att jag har en viktig roll i den här personens liv och det är en ömsesidig relation. Jag gör så gott jag kan och utmanas ständigt i vad jag bör göra samt i kampen mot myndigheter och instutitioner.  Det finns de som tycker att mitt ansvar tar slut långt innan jag stoppar. Men medmänsklighet och empati är inget som stämplar ut och för vissa människor så finns ingen annan än skolans personal att vända sig till, ingen annan som vet och som man litar på. Även flera år efter avslutad skolgång. Det är sorgligt men värdefullt att få den platsen i en människas liv. Samtidigt som man ska försöka att jobba sig bort ur den rollen och hoppas att de som borde vara där ersätter en. Att det jobbiga tar slut. Tänk om jag kunde trolla.

I år var jag sen. Mycket senare än tidigare år. Nästan FÖR sen.

Jag pratar om jordgubbsplockning. I tisdags åkte Fina N, jag och grabbarna till vårt "vanliga ställe" för att plocka. Det har alltid varit så bra där; ogräset växer vilt och det ligger också så långt från starkt trafikerad väg att gubbarna känns fräscha. I år kom vi dit säsongens sista dag och gubbarna var små och få. Goda var de men det tog sin tid att fylla en hink. Grabbarna tappade snart lusten och satte sig att diskutera viktigare händelser i livet som tex hur man besegrar den hemska varelsen på en viss bana i ett visst spel. Själv njuter jag av att sitta där och plocka de röda bären. Det ger mig en tillfredsställelse av att göra något viktigt och på riktigt. Tillbaka till naturen och samlartiden. Jag hade kunnat sitta där mycket länge men när såväl bär som killarnas tålamod och vatten var slut så hade jag inga argument kvar.

Tackochlov hade jag lovat Prinsessan E att hon skulle få plocka jordgubbar med farmor. Lite orolig över tillgång och öppethållande styrde jag igår till en annan självplockning, den som jag övergav för ett decennium sedan. De hade öppet och många fler bär. Stora var de dessutom. Absolut toppenläge för sessan att göra sin premiär i jordgubbslandet. Hon var till en början väldigt förhoppningsfull och lyste upp som en sol när jag sa att visst fick hon smaka på jordgubbarna INNAN vi kom hem. Vilken lycka; att få sitta där och stoppa in jordgubbar i munnen direkt från plantan!!!!

När hon plockat en stund var siktet inställt mot den, av mamma, utlovade glassen. Det tog lite emot att vänta tills hinken blev fylld. Kanske inte var helt smart att äta upp vartefter farmor plockade och la i hinken....  

En underbar kommentar (när jag för andra gången informerade att de vita jordgubbarna inte var av en annan sort utan var omogna bär av den röda sorten) "Ååå jag har verkligen ingen koll, alltså" Finaste fina Prinsessan   

Jag hade förberett och sett fram emot en heldag med tösen, men det hade blivit ändrade planer och jag lämnade tillbaka henne till lunch, efter en stor glass.

Adams årliga undersökningstid hos tandläkaren är alltid på sommarlovet och oftast sista arbetsdagen för tandläkaren. Hon visar alltid upp ett glatt och tålmodigt sinne men de här dagarna är hon nog lite extra glad iallafall. Underbart för patienterna. Adam (och jag) fick beröm för hans fina tänder, de är hela allihop och de två markeringarna från förra året som var början till hål var helt fina nu    Han har fått sina tolvårständer redan och även alla fyra visdomständer har kommit fram, även att de inte är klara ännu. Dock fick han ta en röntgenplåt då det inte gick att se eller känna någon tand under den enda kvarvarande mjölktanden. Men visst var den där! Allt var PERFEKT!!! Fina killen har även fina tänder  

Tandläkaren har sin praktik bredvid en second Hand butik så i hopp om att finna en  köksklocka gick jag in där på hemvägen. Jag hittade ingen klocka men ett mc-ställ i skinn    Visserligen lite stort men till det priset kan jag låta skräddaren sy in det.

Nu återstår bara att se om jag får någon användning för det. Det är inte så ofta min vän hör av sig längre. Jag har förstått att det håller på att rinna ut i sanden...om det inte redan gjort det. Han säger iofs att han tycker om mig, när vi väl ses eller pratar med varandra. Så OM och utifall så är jag beredd.