Det gör ont att höra utrikesnyheterna; i Ukraina är det "nog" krig, i Syrien är det katastrof till följd av alla stridigheter och i Gaza är det.... Ja vad är det där förutom att det är hundratusentals oskyldiga människor som  lider och dör. Varför? Och för vems skull?

Ja av alla eländiga konflikter så är det en av dem som jag inte på något sätt kan förstå. Även att jag sällan rättfärdigar några våldsamma strider så kan jag på något sätt förstå varför vissa väljer att protestera med våld och vapen. Därmed inte sagt att jag håller med i deras syften, mål eller taktik. Men när det gäller den långvariga konflikten i Israel/ Palestina så förstår jag inte ett dugg.

Jag har relativt goda kunskaper om orsakerna och motiven från framförallt israelernas sida och för ett par år sedan besökte jag människorna och  landet där de bor. Jag hörde dem prata, jag såg deras bostäder. Jag såg Palestinier eller "araberna" som de kallas. Jag bemöttes med misstänksamma blickar, noggranna kontroller och automatvapen av israeliska soldater var jag än gick. I varuhusets entré, på restaurangen...När allt var kollat så var jag godkänd och fick passera.

Det hände flera gånger att man tog mig för att vara ryska och då behandlades jag på ett annat sätt än när de insåg att jag var från Sverige.

En famlij bjöd in mig till en sabbatsgudstjänst och efterföljande måltid. En mycket trevlig fredagskväll. Genom ett möte med en liberal kvinnlig präst fick jag även förmånen att få vara med på en judisk pojkes Bar Mitzva.

Jag såg gränserna mellan dem och "de andra". Det gick inte att missa. Taggtråd, vallgravar, Soldater. Kraftiga markeringar i vägbanan.

De palestinier som jag mött och talat med har även de varit mycket trevliga personer, även att de inte har en trygg bostad eller möjlighet att besöka sina vänner och släktingar. De vet inte ens om de har möjlighet att ta sig till jobbet varje dag, då det ligger på andra sidan gränskontrollen från bostaden. Ingen av de människor som jag träffat, israel eller palestinier, i de här sammanhangen är aktivt religiösa, de har fötts in i en kultur, tradition, religion. Och alla säger de att de vill ha slut på oroligheterna. Alla hoppas också att "de andra" ska inse att de måste ge sig. Att det är "de andra" som har fel.

Givetvis gjorde jag flera utflykter till religiösa och historiska platser. Platser där judepojken Jesus enligt historien har bott, verkat, vandrat eller dött. Dessa platser är varken judiska eller muslimska utan kristna. Och de kristna lever någonstans i ett mellanland. Att gå Jesus väg till korset kändes märkligt. Det var som en stor bazar där judiska handlare sålde ALLT en turist kan tänkas vilja ha med sig som souvenir. Kepsar och t-shirts med texten "Don't worry, be Jewish" eller turistkippor. Annars så möttes väl alla abrahamitiska religionerna där, i Jerusalem. Utanför Jesu gravkyrka ringlade en kilometerlång kö. Jag såg människor som väntade i timmar på att få komma fram till delar av det kors Jesu korsfästs på. Muslimerna hängde på ena sidan av Klagomuren för att kunna kasta stenar på judarna eller för att beskåda den vackra moskén.

Andra platser som vill visa Israels korta historia och invånarna finns i form av muséer. Yad Vashem har en stor vacker park med ett enormt muséeum där besökarna får ta del av Förintelsen med alla sinnen. Utan paus eller tid för återhämtning. Väldigt påtagligt och intimt tränger sig den hemska tiden på. Tårarna rinner utan att man kan göra något åt det. Att vända bort blicken hjälper inte för där finns andra bilder, skor eller kläder. Att blunda förstärker bara de hjärtskärande skriken när en mor tvingas bort från sina barn. Eller att höra namn och ålder på de barn som dog i koncentrationslägren. Jag kände flera gånger att jag höll på att kvävas. Men eftersom muséet är byggt som en labyrint med enkelriktad trafik så tvingades jag att röra mig framåt, tillsammans med alla andra berörda människor. Sakta. Det är väldigt effektfullt, det finns inte en skräcktunnel eller rysare som når den här nivån.

Jag var där i syfte att besöka skolor, gymnasie och motsvarigheten till vår grundskola. Där togs vi väl omhand av lärarlagen och hade flera och långa samtal om undervisning och eventuellt utbyte mellan vår skola och dessa judiska. På så många punkter var vi helt överens och det var såväl trevliga som intressanta samtal. När det gällde vårt proffessionella uppdrag hade vi i stort samma ambitioner. Eleverna var som våra. Olika och lika.

Jag har pratat med flera personer om den israeliska militärtjänsgöringen, vilken är obligatorisk för både pojkar och flickor. Intressanta samtal. Skrämmande samtal. Logiska förklaringar. Jag känner hopplösheten när det gäller den här delen av jorden. Hur ska det någonsin kunna bli lugnt och tryggt där? Som sagt jag kan inte förstå konflikten där man hävdar sin rätt med hänvisning till en "saga" berättelse om någons rätt till landet som ersättning för ett uppdrag som faktiskt inte slutfördes. Jag kan kanske förstå FN's åtgärd 1948. Men gör om- gör rätt. Hur blev det för Palestinierna? Har de något eget land? Många av israelerna lever dessutom med dubbla tillhörigheter- de har dels medlemsskap i sitt födelseland förutom sitt medfödda medlemsskap i Israel- för att de har fötts av en judisk kvinna.

Förutom relevant historisk facklitteratur om befolkning och område har jag dessutom läst en del skönlitterära böcker om "det vanliga livet" i området. Skrivna från olika perspektiv, med olika upplevelser. Senast läste jag "Efter attentatet" om en palestinsk beduin pojke som utbildar sig till kirurg och både han och hans fru får israeliskt medborgarskap. Trots detta visar det sig att frun aldrig övergivit sitt palestinska ursprung. I hemlighet jobbar hon hårt för att markera sin rätt att återfå  trygghet och viss makt åt palestinierna. Den bästa bok jag läst är en dokumentär av en journalist (Pernilla Ahlsén) som inte tar ställning i frågan utan visar vardagliga liv från båda sidor. "En fattig familjs hem tar bara fem minuter att riva" Båda dessa är väldigt bra.

Oavsett så är det ett vackert land, med stora möjligheter att odla och tillverka produkter. Det satsas mycket på utbildning på den israeliska sidan som skulle kunna komma alla tillgodo. Men men framtiden får utvisa.... själv ska jag gå ut i sommarsolen och njuta av att jag föddes i lilla landet Lagom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag är verkligen lycklig att jag bor i en hyreslägenhet och att jag inte har någon bil. Då är den kalla snöiga vintern bara mysig...inga extra-måsten som skrapa rutor, skotta uppfarter, kolla glykol.... Dock är jag så less på alla smällare. Hunden ...

Det nya året inleddes med ett kladdigt och smutsigt ute. Men idag är det fruset, tackochlov. Och solsken. Jag tog en underbar promenad över Vrinnevifälten med vovven förut. Jag funderar så mycket när jag promenerar, reflekterar, planerar.... Idag var...

Efter en tmycket revlig nyårsafton med god mat, gott sällskap och skotträdda hundar är det alltså ett nytt år. Det är tradition att sammanfatta det gamla året, ha förväntningar och mål inför det nya.   Jag kan tycka att 2016 var ett ok år.;   ...

Dagens gnäll   Jag är så trött på att det smäller och poffar hela tiden. Det är antagligen uttråkade ungdomar som fått tag på smällare. Givetvis jätteroligt att märkas och provocera. Men jag gillar det inte- så sluta smäll ni har uppnått ert mål....

Jag blev nyfiken och kollade igenom bloggen ...och upptäckte hur mycket det är jag har glömt. Eller hur mycket som jag inte minns längre. Situationer och händelser som var viktiga och stora då- har totalt försvunnit och lämnat plats för andra händels...