Världen och livet är inte rättvist- det kan göra mig så ledsen, jag orkar inte skrika fast jag håller på att kvävas av all ilska och oro som finns i mitt hjärta och i min själ. Jag vet att det inte förändrar något om jag gråter, skriker eller är om jag är tyst. Men jag vill inte att det ska vara så här. I mitt jobb kommer jag i kontakt med många riktigt hemska öden. Det är svårt att förstå varför människor ska behöva utstå något liknande. Jag vill att alla barn och ungdomar ska ha en trygg uppväxt och ett hem med någon eller några som älskar dem. Jag önskar att ingen behöver fly från det hem man valt, eller tvingas att skicka sina barn ensamma med okända människosmugglare över nästan hela klotet för att det är  den enda överlevnadsmöjligheten. Jag vill inte höra om barn som fraktas i lådor, vandrar i veckor eller avlämnas på okända flygplatser hungriga trötta och smutsiga. Men framförallt helt oförstående och övergivna. Jag har full förståelse för desperata handlingar som man gör som förälder, men att möta dessa ungdomar som genomgått dessa traumatiska resor. Att få förtroendet att ta del av deras berättelser är stort. Jag kan ALDRIG förstå det de har gått igenom men jag kan lyssna och lära mig ödmjukhet inför livet och dess situationer. Jag kommer aldrig att förstå hur föräldrar eller andra vuxna kan skada barn genom fysisk eller psykisk plåga. Någonstans vill jag tro att när detta sker så vet/kan man inte bättre. Det handlar då om någon form av oförmåga. Och inte för egen ekonomisk vinning eller maktbehov.

Min mamma hade inte förmågan att ta hand om ett barn, egentligen hade hon nog inte förmåga att ta hand om sig själv heller. Mina barndomsår är inte den tid i mitt liv som jag ser tillbaka på med varken glädje eller stolthet. Jag har funderat så många gånger på vad som egentligen var fel och varför det var som det var. Jag hann/vågade aldrig fråga, jag ville/vågade aldrig protestera. Men idag har jag förstått att frånvaron av kloka trygga vuxna gjorde att jag sökte tryggheten på annat håll och de val jag gjorde var inte alltid de bästa.

Jag har det egentligen väldigt bra i mitt liv idag- även om min oro för Adam och till viss del även för Kenny kan tära på krafterna. Det finns så enormt många guldstunder i vardagen. Så många stunder av stilla lycka.

Att jobba och umgås med ungdomar är underbart på många sätt, men det är individer med olika historia och förutsättningar och oxå med olika framtidsutsikter. Vissa har allt medan andra får kämpa hårt utan att få chans till så mycket ändå. Vissa är friska och andra drabbas av baciller, bakterier o andra otäckheter. Några har trygga hem att åka till efter skolan medan andra inte vet varken var de är eller om resten av familjen lever. En del klagar över minusgrader och andra  letar efter hem och familj bland spillrorna efter en naturkatastrof. Jag vet att jag inte kan hjälpa alla, men vissa dagar känns jobbigare än andra.

Jag kan skämmas över att jag tycker att det är jobbigt att komponera en varierad veckomatsedel, att jag förbannar alarmsignalen när jag måste lämna sängvärmen klockan sex på morgonen.... VAD har jag egentligen att klaga över. Jag försöker ofta att vara ödmjuk inför livets olika skeenden och tänka efter om det verkligen är ett problem... och för vem det är ett problem.

Jag har under ett bra tag umgåtts med boken Lycka  där Dalai Lamas ord har återgetts genom en författare. Det är mycket nyttig läsning där man fokuserar på just begreppet/tillståndet lycka. Vad är lycka? Jag anser att jag är lycklig. Men det innebär inte att jag är tillfreds med alla situationer och att jag njuter varje sekund i livet.

En väninna till mig är mitt i en separation från den man som hon trodde var vägen till ett lyckligt liv. Givetvis är hon helt förkrossad och dessutom är hon oerhört rädd för ensamlivet. En annan av mina vänner har levt ensam flera år och lever ett bra liv men uttrycker olyckligt saknaden av en livskamrat. Hon längtar varje dag efter  tvåsamhet och gemensamma aktiviteter med den man hon ännu inte funnit. Ibland kan det skrämma mig att jag inte känner längtan efter ett nytt förhållande, men samtidigt stärker det mig att jag vet att det är inte enbart en annan person som får mig att känna lycka. Ömsesidig kärlek mellan två är kanske en form av lycka (eller är det en njutning)  vad gäller om man vänder på det? Det tillförs absolut känslor som glädje och njutning av gemensamhet och samhörighet. Jag inbillar mig att jag inte blir beroende och lika sårbar om jag skulle välja att starta om eftersom jag inte ser kärleken eller en man som förutsättning för lycka.

Orättvisor gör mig däremot ledsen. Att jag inte har lika fin bil som grannen är inte ett problem för mig- nej det är få materiella händelser som får mig upprörd. Men att det finns regler/lagar som avgör vem och vilka som har rätt att få bo i trygga Sverige kan göra mig förtvivlad. Att man kan förvägras att få stanna här bara för att man t ex tillhör en mindre önskad folkgrupp. ller att någon här avgör att det inte är farligt att återvända...att  det farliga "har gått över" Jag kan skämmas över att vara svensk när jag lyssnar till hur det diskuteras på integrationsverket/socialförvaltningen/försäkringskassan och andra statliga myndigheter. Det gäller verkligen att bli född i rätt land, av rätt föräldrar, i rätt del av rätt kommun under rätt tid så att det finns plats på rätt förskola som samarbetar med rätt grundskola. Givetvis spelar det stor roll för din framtid huruvida du kommer i rätt klass, med rätt kamrater och rätt lärare...annars kan det vara KÖRT! Eller så blir du trots detta allvarligt sjuk! Så länge det sista inte inträffar så får man inse att man är lycklig i det liv man har. Hur många av dem som har hamnat i det perfekta scenariot har verkat lyckliga? Nej det är nog bra med LAGOM tråkigt och fel.

Min underbare prins- hur ska jag någonsin kunna förstå världen så som du uppfattar den. Hur ska jag kunna vara den starka trygghet som du behöver när verkligheten blir för svår att förstå och därmed otrygg för dig. Jag känner mig totalt utpumpad och maktlös vissa stunder och dagar. Jag försöker verkligen alltid att vara mer eller mindre förberedd på ALLT! Men ändå så händer det saker som jag absolut inte kan förutse. Saker som jag inte skulle märka om du inte visade dem för mig. Jag vill inte undanhålla verkligheten för dig, min älskling, men ibland undrar jag om vi kommer att orka möta alla situationer som det för med sig. Idag har du haft en riktigt jobbig dag, vad jag förstår. Mitt mammahjärta gråter och jag lider med dig.  

Jag vill inte acceptera att det är så här, jag vill verkligen tro att det kommer att gå över och att det aldrig mer händer. Men det vore nog att lura sig själv. Jag är rädd; rädd att inte orka, rädd att förvärra, rädd att det är mitt fel, rädd att du kommer göra dig eller någon annan illa, rädd för att du blir ensam....Rädd att jag blir ensam- utan ditt förtroende.

Det känns skönt att jag äntligen sökt hjälp, kanske kan det bli lättare? Kanske kan jag förstå. Samtidigt är jag skeptisk- jag vet att det inte kommer att bli lätt. Det kommer fällas många tårar av oss båda.

När jag tittar på dig där du ligger nerbäddad i din säng o sover så lugnt o fridfullt fylls mitt hjärta av så mycket kärlek att jag får stålsätta mig för att inte väcka dig. Min vackra lilla prins. Jag vill pussa o krama dig överösa dig med all den kärlek som jag bär på. Det gör så ont varje gång när du skriker ut din osäkerhet och din förtvivlan. Det skär i mig när du ifrågasätter min lojalitet och min kärlek till dig.

Jag vill ta med dig på en resa till landet långt bortom grantopparna, landet där allt är förståeligt för dig och där ingenting blir konstigt. Där jag kan få vara din MAMMA.

Imorgon när jag väcker dig är du säkert lika underbart mjuk och glad som alla morgnar. Det är den bästa tiden på dygnet för mig, kanske också för dig. Jag älskar att väcka dig, morgonmysa och äta frukost tillsammans. Sedan vet jag att vi har en riktigt knivig utmaning, påklädning och promenad till frita. Då kan ALLT hända. Det kan vara en alldeles underbar stund fylld med härligt skratt och intressanta samtal...men det kan också innebära totalt KAOS.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan hjälpa dig att få en underbar morgon och att jag får höra dina glada toner imorgon- det är mitt mål.

Adam- Jag älskar dig!