Mina dagar, eller timmar, är verkligen upp och ned- och det svänger så fort.

Igår var en mycket bra dag- allt kändes som förut. Fast mycket bättre. Jag shoppade. Umgicks med en underbar vän och en till. Duschade. Fixade till mig. Kände mig inte ful och oduglig. Åt thaimat.

Åhh vad härligt det är när det känns så.  Då klarar jag allt- inget är omöjligt.

Kenny sov hos oss för att vara säker på att vakna i tid. Underbart tyckte både Adam o jag 

Antagligen blev det för mycket bra av gårdagen så att det var tvunget att rasa ihop, likt mitt pepparkakshus, idag. Helt överraskande slog det till när jag  satt i bilen på hemväg...Jag blev blir så överumplad att jag var tvungen att stanna- Vart fn tog "fortsätt simma, fortsätt simma-strategin" vägen. Där i bilen blev jag sittande o grät o skakade. Jag mådde illa och fick svårt att andas. Försökte att ta mig därifrån men hade förlorat rumsuppfattningen och visste inte hur jag skulle ta mig därifrån eller vart jag var på väg. För en stund. Så otäckt. Igen.

Energikrävande.

Har varit väldigt trött, samlad, resten av dagen. Med  otrolig värk i benen-som träningsvärk...

Adam hade med sig en kompis hem från skolan   Kenny fortsatte med installationen av tv'n. Vi åt mat. Spelade "Tjuv och polis" Egentligenen alldeles underbar dag. Som avslutning har jag plågat mig med "Love actually". Men... Imorgon ska jag på SAMTALET med någon...Jag är spänd men inte förhoppningsfull. Neutral. och kanske en aningens nervös...Måste göra det. Kan bli bra.

I förrgår kom vår julklapp- en ny TV!!!! En stooor och platt tv anlände strax efter lunch. Det är inte helt enkelt att byta tv- Den gamla klumpen ska ut, den nya ska in och installeras, konfigureras med alla andra tekniska prylar. Ja till och med med våra telefoner....? Det behövs bara några sladdar, appar och ...TÅLAMOD. Jag är lyckligt lottad som har en tekniktokig son som hjälper mig med det jag inte kan- dvs allt förutom att trycka på on-knappen.

Att bygga pepparkakshus är inte min grej. Jag verkligen HATAR smält socker!! Det bränner mina fingrar, kladdar och är allmänt besvärligt. Monteringen gick dock riktigt bra i år ..nja lite ojämnt var det kanske...kristyren var lite lös och rann ut mer än nödvändigt- annars blev det riktigt bra. Tills jag "bara ska" rätta till placeringen...KRASCH!!! Och marsch ner i soptunnan- där kan du stanna, Dumma pepparkakshus!!!

Igår var vi på julshow med Östgötabandet, Maria Olofsson och Ola Lager De var alla fantastiska.

Christian och Emilia var också med. E var lite skeptisk till en början men efter ett tag så vrålade hon i för full hals i  bl a "Hejsan hoppsan, när julen kommer ska varenda unge vara glad..." Det känns härligt att göra något tillsammans med sina älskade ungar. Jag mådde riktigt bra efter och passade på att ta upp julkartongerna från källaren.  Ritade även mallarna till pepparkakshuset, bakade delarna...En bra dag helt enkelt   

Jag vaknade av att lillprinsen klappade mig på kinden  med ett "Godmorgon till tredje advent". Sämre morgon kan man ha   Idag känns det bättre och jag har distans till gårdagen- med respekt för vad som får mig att "vingla" Jag försöker att acceptera att det är så mina dagar kan bli/vara. Vill försöka att få det till stunder som jag tar mig igenom utan för stora konsekvenser. "fortsätt simma, fortsätt simma..."

Vi startade med köttbullemackor till frukost och på dagens agenda står det; pulkaåkning med Christian och Emilia samt julshow på Kulturkammaren.

I paketkalenderna var det idag julkort och tre skumtomtar. Så vi bör även skriva och skicka iväg dessa kort idag. Sedan vill jag gärna få upp julpyntet och granen- men vi får se...

En alldeles vanlig lördagsfrukost på Ljura... den här lördagen.

Gårdagen, som började så bra- utvecklade sig tyvärr inte lika väl som jag trodde   .

På aktivitetslistan fanns flera alternativ: 1) åka till grannstaden o köpa julklapp till pappan och Prinssessan E. Jag känner inte att jag vill möta någon jag känner, därav valet att åka iväg o handla. 2) tvättstugan var bokad till kl 14. 3) bygge av pepparkakshus 4) julpyntning.

En hel dag med rolikga saker- ja handlandet kändes inte alltför lockande. Jag vill som sagt inte möta några bekanta och ev tvingas svara på hur jag mår. Jag skäms över att jag inte fixar att genomföra mina dagar som sig bör. De har ju lika mycket att göra som jag och de klarar det ju. Och dessutom har jag i och med min sjukskrivning åsamkat mera jobb för flera andra människor. Så, nej- jag är inte stolt över vad jag har ställt till med.

Hur som helst så bortrationaliseras shoppingturen av flera orsaker (läs hittepå-orsaker).

När jag kl 14 upptäcker att jag har förväxlat tvätttiden med söndagens så kommer den igen- den där hemska känslan av att inte ha koll...paniken tar fart och jag känner puls och svettpärlor som ökar. Jag tänker på Doris i "Hitta Nemo" "fortsätt simma, fortsätt simma" och tar mig upp i lägenheten. Denna lilla miss får mig att totalkvadda. Det blev inget mer av de planerade aktiviteterna- kroppen lydde inte. Tårarna brände och jag var ledsen, rädd och TRÖTT.

Adam som tillbringat hela förmiddagen i pulkabacken, ville leka med en kompis och jag följde honom en bit...promenerade vidare...(fortsätt simms fo....) Jag avbokade ett besök av en god vän som jag verkligen saknar och som jag oroar mig för: hon är oxå mycket trött. För att jag bara inte orkade.

Vi fick trots allt en trevlig lördagskväll- med mys framför tv'n. Återigen så satte dock kroppen begränsningar och jag får otroligt ont i magen och mår illa.

Jag somnar i soffan när Adam gått till sängs...fortsätter sömnen i sängen och vaknar kl  9.00 idag. Man kan tro att jag bör vara utvilad- men jag är helt slut- det är jobbigt att vila och sova....

Det är fortfarande kallt ute, men när solen skiner känns det helt ok att vara ute. Jag har tagit min promenad  ! Adams psykolog från Bup ringde för att stämma av med mig. Det känns bra med de samtalen. Vi är överens om att hon inte riktigt når fram till problemet. Jag gav några förslag utifrån mina tankar och upptäckter. Hon nappade på dem och funderar vidare. Efter alla dessa möten så medger hon att hon ser autismdragen ännu tydligare. Vilket känns bra. Jag är väl medveten om Adams problem- även om jag inte kan sätta något specifikt namn på dem. Fast jag undrar vad det egentligen betyder att hon ser tydligare nu. Att han har problem inom autismspektrat såg de väl redan tidigare. Så sa de iaf. Men att ADHD problematiken var starkare. Vilket jag har ifrågasatt.

Det har jobbats mycket med Adams "ilska" att han ska lära sig känna igen den och kunna hantera den. Det har kännts lite motigt att jobba med problemet och att inte uppmärksamma det goda och fungerande för att komma åt det onda (K.O.M.E.T) vilket är en strategi som jag själv tycker brukar fungera bättre. Men det är de som är proffs.

Adam har flera gånger haft svårt att prata om ilska och inte velat erkänna att han varit arg. Och jag tror att jag förstår det. NU. Han är verkligen inte arg- utan det är nog en osäkerhet och frustration som gör att han reagerar så utåt- egentligen är han nog rädd. Och då är det rädslan som är problemet. Vad är uppbyggande för att ta bort rädsla- självförtroende och säkerhet. Då jobbar vi vidare på den biten...precis som jag redan gör.

Det känns bra när jag tycker att jag får bekräftelse för at jag är på rätt väg- menn sorgligt när jag ska berätta för psykologen vad som behövs. Kanske är det trots allt jag som har fel och hon låter mig hållas, så som psykologer ska...

Vårt badrum eller vår lägenhet har mer än en gång varit objekt för vatten på fel ställen...det läcker  från element, det översvämmas för att det är fullt av grus i rören, det rinner vatten längs väggarna i köket  eller droppar från taket i hallen. Det värsta var trots allt när badrumstaket rasade ner i badkaret. Dagens problem är av enklare karaktär; ett rör från handfatet har gått av. Det är inte mycket att bli upprörd över och på måndag kommer de och åtgärdar det  Tills dess ligger det en handduk över handfatet...

Hörde just om diskussionen att de på några skolor uteslöt pepparkaksgubbarna ur luciatåget. Kanske var det av samma orsak som att det har diskuterats om skolavslutningar i kyrkan och att sjunga nationalsången i skolsammanhang.... men det kan oxå ha varit av religiösa orsaker eller estetiska. Men många är snabba att dra slutsatser. Många diskussioner blir det. Om dem. De som har bestämt.

Det är nog så att man måste ha en viss dos med problem och är landet lugnt och tryggt så får man skapa "hittepå-problem" Vad är det vi är så rädda för? Det blev heta debatter. Det ena handlade om det etiska problemet och att det skulle bero på att någon folkgrupp skulle kunna ta illa upp, den andra diskussionen handlade mer om barnens rätt till inflytande- det SKA vara något kul för barnen, menade flera föräldrar. Vill de vara pepparkaksgubbar eller tomtar ska de få vara det. Jag funderar lite; Varför inte ha en Darth Vader längst bak i tåget...eller en Pluto? OM barnen vill?

Den här bilden fanns  passande nog på min tidslinje på Facebook

Jag är färgblind när det gäller människor- jag ser individen. Sedan kan vi aldrig förneka att vår uppväxtkultur har format oss. Jag vet inte om det har med geografisk härkomst att göra eller religiös.  Men att låta "våra" traditioner ändras för att vi tror att andra ska ta illa upp är väl att förnedra av högsta klass. Sedan har jag aldrig förstått varför det finns pepparkaksgubbar i ett luciatåg...eller tomtar. Men jag tycker att det är mysigt. Och mössen vad har de där att göra? Men på något sätt har vi skapat tradition så att det känns självklart. Men om barnen inte sjöng Mössens julafton, så skulle det kännas konstigt och svårmotiverat.

Diskussionen om att det ska vara roligt är jag tudelad till- ibland finns det vinster med att barn får foga sig i något som de vuxna har bestämt. Tror jag. Om allt är roligt- hur märker man då när man har kul? Och oftast kan det bli kul om man bara vågar prova något nytt och okänt.

Jag hörde  ett inslag på radion om att det är så många luciatåg numer att de inte längre upplevs högtidligt/roligt och att dessa behöver därför skojas upp och förslagsvis jämställas...klart att Lucia kan vara manlig???

NU känner jag mig konservativ på allvar. Vad är det för fel på att fortsätta fira Lucia med en kvinnlig gestaltning- hon var kvinna. Den manliga varianten av namnet; Lucifer, står inte för ljuset utan snarare det motsatta. (Darth Vader kanske kan gå först istället) Oavsett om Lucia/Lussekärringen var en häxa eller ett helgon så var det en hon som kom runt den 13 december och var någon som vi har ansett att man ska hedra eller iaf bör hålla sig väl med. Att hon senare har åtföljts av de tre kungarna(stjärngossarna) och tärnorna är enligt mig en lyckad kombo.

Jag tror att allt detta är en effekt av att vi i Sverige inte vårdat våra berättelser utan vill enbart ha festligheterna. Osäkerheten varför vi firar vissa dagar-helger gör att vi nöjer oss med att fira- utan att behöva veta. Men då blir det diskussioner om ditten och datten. Det är få historiska eller religiösa grunder till våra liv. Men det är fint att gifta sig i kyrkan och klart att barnen ska döpas och konfirmeras. Att gå till kyrkan är däremot inte alls aktuellt i många hem. Dock leker vi gärna kristna två gånger om året; till påsk och  jul.

Åh ett sådant fint lucia-arrangemang de hade ordnat på Prinsessan E's förskola. Inte något jobbigt tåg med blyga (läs förskräckta) barn.  Utan det var fika tillsammans (Elin hade med sig underbara saffransbullar och goda smörgåsar) och sedan blev det allsång med traditionella luciasånger. Vilka barnen hade övat mycket på. Några barn lockades fram att sitta samlade med sina kamrater och fröknar. DÅ....hände det som jag avskyr; alla förbannade kameror!!! Som förstör nuet för oss alla. Som skrämmer barnen. Alla ska ha bästa bilden och vara längst fram...Undrar hur många som lägger ut dessa bilder till höger och vänster på bloggar och Facebook. Till vilken glädje. Jag kan minnas stunden utan foton. Jag behöver inte ha allt dokumenterat för att komma ihåg. Fast jag tog faktiskt ett kort i början av kvällen på prinsessan och hennes pappa. Hon var så fin i sin vita klänning och med glitter i håret.

Jag var ju tveksam till hur jag skulle klara detta evenemang. Adam var helt inställd på att vi skulle gå så jag delade inte med mig av  min oro. Förutom kalabaliken med alla kameror så kom givetvis samtalet som jag var rädd för; "Jag hörde att du inte mår bra" Då började allt snurra och tårarna brände...Jag vet att det är i all välmening och att det kanske uppfattas som att vara oartig att inte fråga. Men det är en hemsk fråga just nu. Jag kan/vill verkligen INTE prata om det. Inte än. Kanske aldrig.

Jag känner mig ändå stolt över min dag: det blev en promenad till biblioteket; jag lånade faktiskt en ny bok också. Bilen har blivit avsopad, tankad och körd en stund. Jag tömde den även på det skräp som fanns kvar sedan Kennys flytt- ja inte det i bagageutrymmet då, eftersom den luckan har frusit fast. Och läkarintyget är postat. Och vi har lussemyst.