Sommarsmakerna är underbara! Även om vi har tillgång till i stort sett samma råvaror året om så är det något speciellt när det är riktigt färskt.  Just nu är det rödbets och sparrisfrossa hemma hos oss. Eller draksvansar som Adam kallar sparrisarna. Årets nyhet är att göra ljummen potatissallad med saltbakade rödbetor, dill och ruccola. Till detta serverar vi gärna en citroncreme fraiche. Underbart till grillad lax och grön sparris!! eller bara som det är.

Eftersom Adam älskar grönsaker och rotfrukter så är detta en favorit även hos honom. Ica sålde billiga tårtbottnar och detta inspirerade sexåringen att göra en tårta och det blev en riktigt vacker och god sommartårta.

 Det är så roligt att han gillar mat och framförallt att han tycker om naturliga smaker. Inte bara ketchup och sylt. (även om han gillar det oxå).

Jag såg ett reporge från "Änglarnas Värdshus", som finns i norra Italien, häromdagen.  Åhhh så underbart inga råvaror har färdats så långt som 1 km. Allt fanns i byn, de tog hand om allt. och utnyttjade säsongernas specialitéer. Mozzarellan som serverades var alltid dagsfärsk vilket också gällde de flesta anrättningar. När- och kärleksproducerade ingredienser/maträtter var ledorden... Underbart!! Vill verkligen åka dit!!

Adam är en riktig samlare eller kanske ska man säga sparare. Han har mycket svårt att göra sig av med något. Detta gäller såväl trasiga leksaker som urvuxna kläder. Jag har länge blängt på de överfulla hyllorna i hans rum och insett att det är dags för mjukisdjuren att flytta ner i källaren. Då jag är medvten om vilket trauma detta är för lilleman så har jag fört det på tal under en tid. Idag är det dagen RENSA!  Nu säger vi hejdå till..

nalle puh-gänget

nallarna

   sött och blandat och

gnagarna..        

Det verkar som att sommarsolen har tagit semester och att regndropparna har tagit dess vikariat Jag har sedan länge lovat Adam att vi ska bowla en dag som det regnar. Jag tycker att bowling är en trevlig aktivitet...en stund...en kort stund..eller en mycket kort stund. En serie är alldeles lagom för mig. Det är i och för sig toppen att bowla med barn, då är personalen direkt på plats och rullar ut stödkorvarna i rännorna. Den här gången introducerades även petstaven. Det är en pinne som avslutas med en platta vilken är formad efter klotet. och då behöver man endast sikta framåt när man skjuter iväg klotet med hjälp av pinnen. Den här petstaven är dock endast till för barnen då klotet oftast är för tungt för dem  .

En heldag i djurparken...igen. Den här gången tillsammans med storebror Kenny. På vägen ut till parken stannade vi i Sandviken och tittade på de underbara sandskulpturerna som står kvar sedan en tävling tidigare i år. Det är fantastiska konstverk och ännu mer fantastiskt är väl att de står kvar trots det blås- och regnväder som varit de senaste dagarna.

I djurparken hade vi sällskap av MÅNGA människor. Jag har aldrig varit där samtidigt som så många andra. Det var trots det en absolut underbar dag och vi tog det i vår takt.

Adam testade dessutom att åka delfinexpressen- en mindre berg-och-dal-bana. Det var en bedrift och han är nog inte riktigt säker på vad han tyckte om det; ALDRIG, ALDRIG MER var i och för sig hans första ord efter avslutad tur. Men han var dock lite sugen efter en timme men inte helt så han avstod...tillsvidare.

Hoppsan, räcker navelsträngen 100 mil? Finns det ev en trådlös variant? Kennyhjärtat ska börja studera i Luleå!! Klart att jag är stolt och jättelycklig som mamma att han tar steget ut i den världen. Jag är dessutom avundsjuk; för visst är det härligt att få plugga på riktigt.

Men.... det är dock en rejäl separation mellan en mor och hennes älskade son. Kanske är det här de sista veckorna vi har tillsammans, även att det finns flera tekniska möjligheter att umgås på under studietiden. Och det är klart att vi kommer att resa emellan och hälsa på varandra några gånger per år. Efter avslutad utbildning, om fem år, finns det dessutom ingen garanti att han återvänder till sin gamla hemstad. Så det gäller att ta vara på tiden fram till avresa. Under den senaste veckan så har vi haft flera stunder av kvalitetstid tillsammans-jag njuter av varje sekund, som jag får ha honom här. i orkanstyrka.

Jag är inte det minsta orolig för hur han ska klara detta. Det vet jag att han gör! Jag kommer att överleva avståndet också fast visst kommer jag att sakna honom och visst kommer  jag att vara otroligt nyfiken på vad han gör, vem/vilka han träffar och hur detta kommer att utveckla/förändra honom. Det är spännande!!

Med den äldsta sonen är det tryggare och lugnare på det sättet, han är rotad i stan med företag och familj. Inte för att vi ses överdrivet ofta utan det är oftast via telefon och sms i alla fall. Men vi KAN ses om vi vill. Jag är så stolt över mina grabbar- de är underbara individer på varsina sätt, sedan finns det några egenskaper och intressen som de delar.

Att vara barn med separerade föräldrar är inget ovanligt idag. Snarare tvärtom...tyvärr. Min stora fasa är att Adam inte ska känna att han har ett hem, en fast punkt i livet där han kan vara sig själv och där inget ont kan hända. Och där det mesta är förutsägbart eftersom man kan spelreglerna. Givetvis är det i Adams fall viktigt att känna samma trygghet och tillhörighet både hos mig och hos sin pappa. Men kan man som 6 åring ha två hem- eller är man hos mamma och hos pappa? Det är inte ofta det är precis lika i två hem, även om det är bra i båda. Pappan och jag har återkommande diskussioner i detta ämne. Båda vill egoistiskt ha så mycket tid som möjligt med den älskade Prinsen och ingen av oss kan säga att någon av oss är olämplig som förälder. Men med Adams bästa för ögonen så tror inte jag på delad vårdnad vad det gäller tiden vid den här åldern. Jag tror att man som individ behöver ha en spelplan som gäller och att man kan göra utflykter därifrån. Dessa utflykter kan nog utökas med stigande ålder för att till slut vara lika.  

Tackochlov så har vi som föräldrar en relativt avslappnad relation så att vi kan umgås alla tre eller "hela familjen" emellanåt. Men dessa gemensamma stunder underlättar väl inte de "nya liv" som vi som vuxna borde utveckla?  Vi blir fortfarnde en del av varandras liv och ibland kan det bli jobbigt när man konfronterar sanningen. När är man egentligen färdig med en relation och hur vet man skillnaden på själva relationen och vardagslivet med rutiner och traditioner som man hade?

Hur som..så har Adam varit hos sin pappa under en vecka..härligt för dem men inget skoj för mig. Jag var visserligen ditbjuden på både lunch och kojinvigning. Adam har fått en jättefin koja som de har byggt på vinden. En riktig dröm för en kille. Jag antar att den kommer att vara till glädje under många år.  

Igår kom han iallafall hem   (om man får säga så) och jag är lycklig igen!!

På hemväg från affären hittade Adam o jag en mobiltelefon. Som goda och ärliga medmänniskor så vill vi givetvis göra det rätta. Vi ska finna ägaren! Detta blir början på en lång historia som så här långt innehåller mordhot, utskällning och påtvingad insyn i en social värld vi inte vill känna till...men också en bekantskap med en liten vilsen fågelunge.

Kanske kommer jag att tveka nästa gång innan jag försöker lösa en liknande händelse- eller så överlämnar jag ärendet till polisens hittegodsavdelning. Bekvämt och tryggt men ändå rätt. Det är ett märkligt samhälle vi lever i, där vissa människor verkar har tappat/glömt värdet på sina nära men även på sig själva. Där det materiella får så stor plats i livet att man kan göra andra människor illa för resten av livet.  Där empatin är obefintlig. Jag blir så rädd!

Trots att jag är mycket medveten om lekens betydelse i ett barns utveckling så är det där jag främst brister i mitt föräldrauppdrag. Visst ges Adam möjlighet till lek genom besök i olika miljöer och med massor av inspirerande material. Genom litteratur och filmer  odlas fantasin som underlättar leken. Men tyvärr är jag ingen lekmamma- jag tror aldrig att jag har lekt själv och vet väl inte hur man gör det helt spontant. De gånger jag leker så är det oftast mycket medvetet och oftast målinriktat. Visst låter det trist! Det ÄR trist!! Men Adam brukar bli nöjd och ber ofta om det.

På förskolan, skolan och frita är leken tackochlov central. Det är nog därför stackars Adam stormtrivs på dessa ställen. Han är väl svältfödd på lek.

Lite otur har han ju dessutom i att hans föräldrar inte har vänner med barn som är i hans ålder- Det är annars ett enkelt sätt att få leka när de vuxna vill träffas. Eller att tampas med syskon som inte är vuxna.

Jag hoppas verkligen inte att han tar stor skada av detta utan fortsätter att utvecklas som den underbara människa han är idag.