För en vecka sedan var det Adams födelsedag. Min finfina kille firades med sång, köttbullesmörgås och paket på morgonen. Många paket var det! Hunden älskar när Adam serveras frukost på sängen, på något sätt gynnar det även honom. Adam verkade nöjd med sina presenter.

Han hade några kompisar med sig hem efter skolan och de spelade och lekte, fikade och spelade, åt tacos, tårta och spelade. Båda bröderna, Elin och flickorna kom också och gratulerade. Vi åt tacos och tårta samtidigt som grabbarna spelade. Adam och Prinsessan E gnabbades- som vanligt. Men det här var Adams dag och då lät jag honom få bestämma. Det var hårt för den lilla sessan. Jag myser när jag får ha alla mina grabbar hemma. Mina älskade ungar. Ibland önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden för en kort stund- få vara tillbaka när de stora var mindre och jag var en större del av deras liv. Bara för en kort stund...

Varken pappan eller farmor kom för att fira elvaåringen på hans dag. Båda hade visserligen gratulerat tidigare i veckan. Farmor och Adam var på stan och inhandlade ett par riktigt fina jeans samt käkade på Mc D. Adam har varit mycket reserverad mot sin pappa den senaste månaden och inte alls velat ha med honom att göra. Det har inte alls varit möjligt att övertyga honom till någon form av kontakt. Tills dagarna innan födelsedagen. Så dagen innan han fyllde år var han med pappan hem och fick presenter som han öppnade här hemma senare: hans förvåning över jaktkniven var lika stor som min. Vi satt tysta länge och tittade....innan Adam konstaterande sa; en kniv. I det andra paketet var det en Kalle Anka tidning med gott tilltugg.

Vi avslutade födelsedagen med spel- förståss. Jag tror att det var en nöjd kille som somnade strax före midnatt.

Det blev en orolig natt men det berodde nog på att det var natten före....

Adam har varit hemma från skolan för sin allergi ett par dagar, men idag kunde han gå iväg. Som brukligt är så är det inga vanliga skolaktiviteter sista dagarna utan oftast lek och samarbete. Klass 4 gick till skogen för att spela brännboll, fotboll och leka på Kottebanan. De åt lunch innan de gick hem. Jag hoppas att de hade det trevligt.

Jag vet inte varför det blir så fel vissa dagar. Den här dagen kan jag med glädje slänga i glömmingeån. Tyvärr kommer den säkerligen flyta upp till ytan som en stor grön slemmig sörja.

På skolan var det som vanligt; som det brukar vara dagen innan skolavslutningen. En del är glada, andra är oroliga. Detta gäller såväl elever som personal. Det gemensamma är nog att alla är trötta och längtar till ledigheten. Trots oroligheterna så var det mesta trevligt. Jag fick uppdrag att delta som funktionär och lekledare i åttornas stationstävlingar. Riktigt kul, faktiskt. Jag gjorde en snabbshopping på stan med Fina N och N efteråt. Några snygga shorts till Adam att ha imorgon samt en supersnygg skjorta fick följa med hem. Det som jag köpt tidigare hade han tyvärr redan växt ur. Jag avskyr att vara ute i sista stund. Det passar absolut inte Adam när det blir så. Men men.... Samma sak där jag hoppas att han blev nöjd med mina val.

Det är otroligt hur handikappad jag känt mig idag, när jag inte kunnat nå Adam och inte han mig, hans telefon blev kvar hos pappan igår. Det blev några missförstånd och tokigheter, som klarades ut utan större problem. Tyvärr svängde det inte om och Adam låste sig totalt. Jag är lite besviken över att det jag hade planerat som lite extra myspys inte blev av. Och att allt blev så jobbigt. Ingen ska påstå att det alltid är lätt att vara förälder. Han var hos en kompis och de spelade ett par timmar efter skolan och väl hemma sen var det även bara spel som gällde. Jag känner att jag återigen måste påtvinga honom begränsningar i hans spelande. Han kan inte hantera det. Där är vi inte alltid överens. Arg, ilsken, frustrerad och säkerligen även ledsen stöp han i säng vid halv nio utan att ha ätit något sedan lunch, vad jag vet. Det gör så ont i hela mig när det blir såhär. Imorgon åker han till pappan...igen.....direkt efter skolavslutningen och är borta till söndag. Vi får väl ta igen det mysiga då istället....eller en annan dag. Ett besök på Bup på fredag gör inte saken bättre.

Jag har gråtit förtvivlat och tycker så synd om mig själv att det är pinsamt. Jag har alltid trott/inbillat mig att jag är snäll, och jag blir lika förtvivlad som överraskad när jag förstår att inte alla upplever mig så. Jag vill verkligen aldrig göra någon illa. Tvärtom. Så när jag får höra att jag sårat någon vet jag hur jag ska hantera det. Jag ber givetvis TYDLIGT om ursäkt, då det inte är min mening att såra . Men jag kan inte alltid gottgöra situationen eftersom jag inte tycker att det är helt ogrundat eller fel.

Men jag blir så osäker på mig själv.  Vem är jag och hur uppfattas jag i allmänhet av andra. Dagar som denna så önskar jag mig bort till den trygga ensamheten och vill inte ingå i någon gemenskap. Samtidigt som jag längtar så det värker efter en vän att gråta hos, någon som klappar mig över håret tills jag somnar. Någon som talar om för mig vad jag gjort rätt och hur jag kan rätta till mina fel. Någon som älskar mig. Men jag vågar aldrig mer tro på mig själv i en relation. Tyvärr.

Åh jag är i stort behov av en kram och

Idag kom han äntligen hem, min fina fina kille. Han mådde dessvärre inget vidare. Han säger att han är sjuk. Pappan säger att det "bara" är allergi. Jag tror att de har rätt båda två. Hur som helst tycker jag att det är skönt att han är hemma.   

För att komma undan flera av våra fighter så har Adam, tillsammans med pappan, kommit fram till en ny strategi. Vi flyttar spelen till pappa och tar hem några andra grejer från honom. Det låter väl vettigt även att det innebär att jag måste lära mig spela schack  

Åh vad jag saknar min lille kille. Det gör så ont att inte veta om och när han kommer hem. Jag vet inte hur jag ska kunna förändra situationen hemma, så att vi båda kan känna oss bekväma. Jag funderar på vad vi skulle ha gjort om han varit hemma. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka till djurparken idag. Med matsäck. Det är dock ingen garanti för att han skulle vara nöjd och glad. Jag hoppas verkligen att han mår bättre än jag. Jag bara gråter och försöker att göra något, men mest är jag bara, stirrar och funderar. Längtar. Fasar.

Mina fina     

Vi kan nog konstatera att Adam är allergisk mot gräs. Var på apoteket och inhandlade lindrande produkter för honom. Stackars killen. Hoppas att det hjälper.

En av Adams kamrater fyllde år igår och hade bjudit hem sins närmaste vänner. Bara killar. Då jag är mycket god vän med hans mamma så blev det även ett tillfälle för oss att umgås över några koppar kaffe. Flera gånger slogs jag av den varma mysfaktorn när grabbarnas prat och skratt nådde ut i köket. Det vi hittills kallat "kalas" har ersatts av ett lugnare, djupare "häng". Intensiteten och engagemangen var samma men de satt mestadels stilla; åt pizza och snacks, drack läsk samtidigt som de delade olika You Tubeklipp, spelade något spel eller så pratade de om vardagliga saker typ skola och knäppa föräldrar. När sockerruset och rastlösheten slog ner, meddelade de att de skulle gå ut och tillbringade ett par timmar med olika lekar; kurragömma, kull och datten så länge den extra energin tillät. Utpumpade och svettiga kom de sedan in för att fylla  på med glass, kakor, läsk och annat gottigt. De tackade för mat och glass, fick varsin godispåse och försvann ut igen. Fyra och en halv timma efter vi anlänt var det dock dags att bege oss hemåt. Fortfarande hade grabbarna bara trevligt.

Idag är Adam så mycket duktigare på att hantera snabba förändringar än vad han var för några år sedan. Jag känner därför inte alls samma oro inför friluftsdagar eller andra förändringar som gör att skoldagen inte är som vanligt. Idag var hela klassen i Folkparken. Informationen var inte heltäckande men så pass att jag kunde ge Adam de ramar  jag trodde att han skulle vara trygg med. Det jag inte förutsett var att hans mentor skulle vara hemma och att det skulle vara tre andra lärare med samt två andra klasser. Det sista hade jag slarvigt nämnt med att det kan kanske vara så att hela "mellanstadiet" eller hela skolan gör något tillsammans. Det var nog inte förändringarna i just detta som fick det att stjälpa för Adam. När mentorn är borta förändras ofta gruppdynamiken, fler blir otrygga och måste försvara sin roll. Att man dessutom inte är inom de trygga väggarna på skolan oroar  också. Då ger man sig på andra- då ger sig någon eller några  på Adam. Det blev en tuff dag och riktningen var sängen när Adam kom hem. Utan att säga ett ljud låg han där i nästan två timmar. Ibland snyftade han, men mestadels stirrade han in i väggen. Efter ett samtal till storebror Kenny kom han ut ur tystnaden. Fortfarande mycket ledsen. Och med ett mycket skadat inre.

Det gör mig så ont. Han gör mig till medskyldig till situationen. Ställer mig inför fakta; Han trodde att han kunde lita på att jag skyddar honom från allt ont. Varför tvingar jag honom till detta. Hur kan jag? Hur kan jag kalla min kärlek för äkta när jag utsätter honom för detta?

Det är så svårt att svara på dessa frågor. Hur ska han kunna förstå- förstår jag?....

Jag undrar också ....hur kan jag låta det hända?