Nycklarna till lägenheten är hämtade och startsignalen för uppfräschningen har startat. Tapet och färg till hallen är inköpt och ska "monteras" under "helgen". Det är bra att det blir lite extraledigt iochmed första maj. Då ska Adam och jag titta på bilar och motorcyklar (om vädret är fint) Sen åker älsklingen till sin pappa och då är jag redo att fixa. Reglar och gipsskivor för att sätta igen dörrhålet mellan kök och Adams sovrum är inhandlade. Samt spackel i mängd och parti. Jag har fått så mycket hjälp av R både med att hämta grejer och att ta bort dörr och karm. Det känns bra att få vara igång igen och förändra ett hem till MITT efter MIN önskan.

Jag tycker dessutom om att fixa själv- även om det inte blir världsbäst så blir det OK  Planen är att måla+tapetsera hallen i vita nyanser, måla köksväggarna i en annan vit och att måla i Adams rum innan inflyttning. Det tillkommer en garderobsflytt och nedmontering av hatthylla för att jag ska kunna ha MINA hallgarderober på plats- jag hoppas verkligen att de håller.

Cecilia Samartin har skrivit flera underbara böcker och JAG har haft turen att få upptäcka dem   

Jag har hittills läst Drömhjärta och Salvadorena. Jag har precis påbörjat Senor Peregrino. Jag såg till min lycka att det finns fler....

Pappas pengar ska delas mellan hans tre döttrar. Det är ju jag som har tagit initiativet till denna bouppteckning eftersom det är jag som umgåtts med pappa in i det sista. Jag har fördelat enligt pappas önskan i testamentet och jag har meddelat mina halvsystrar per brev.

Idag bjöd jag in till förrättningsdag hemma hos mig. Det kändes konstigt att ha dem hemma i mitt kök. Den äldsta som jag beundrat och saknat under stora delar av mitt liv och den yngre som jag bara minns svagt. Hon hade dessvärre inga minnen av mig.

Det blev en trevlig stund, trots allt och pappren skrevs på bevittnades och kaffe dracks till muntert småprat. Vi kramade om varandra och lovade att vi skulle ses igen...? Var det något de menade eller något som bara låter bra att säga? Jag lär mig aldrig det där och vill inte var påhängsen så jag avvaktar. Kanske tänker även de så... Vi får väl se...

Våren är äntligen här....(hoppas jag) Idag klarade vi inte av att sitta och titta på det vackra vädret och eftersom febern gett sig av så tog vi en skogspromenad. På jakt efter vårtecken. Med kameran fångade vi några typiska ingredienser- blommor, fjärilar, bladknoppar....annars finns det fler sinnen som njuter; fågelkvitter, vatten som forsar i små bäckar, doften av solvarm mossa, värme, sol, ljus, Det var en energigivande stund

Doktorn har ordinerat mig behandling med läkemedel och samtal. Tabletter är uthämtade och jag har funderat mycket på om jag ska använda dem...Imorse tog jag beslutet; att göra't. Dela och svälj! Klart! Hur svårt var det? Jag är dock lite orolig för hur hjärnan och kroppen kommer att ta emot det här men jag litar på doktorn och andra kunniga personer som samstämt menar att det är bra för mig.

Jag har också bestämt att jag måste göra en sak som jag mår bra av varje dag. Dagens var helt klart skogspromenaden.

Adam blev hemma på fredagen. Jag tyckte att det var ok. Har man blivit bortglömd och inlåst har man rätt till en extra ledig dag. Det blev en dag med pappa och farmor. Jag tycker att han tar det hela med fattning, även att han visar oro...

Klassiskt fredagsmys; entrecote, pomme och bea med efterföljande chokladpudding, mandariner och vispad grädde. Lite chips. Film (Hobbit) är bra medicin mot oro, chock och andra trauman.

Lördag: Solen skiner. Förrådet skulle rensas. Adam vaknade med ont i halsen, var förkyld och hade hög(?) feber. Minst 38 grader. Han var inte alls iform. Ändrade planer.  Det fick bli en spel- och mysdag med mycket läsning och glass.

Adam, mitt lilla hjärta!!! Hur kan det vara möjligt??

Vi har haft en mycket turbulent eftermiddag och kväll....Jag har klappat och kramat min lille kille att sova. Han blev kvar på fritids efter stängning och fick ta sig ut själv. Trots sitt chockade tillstånd över upptäckten att INGEN finns kvar och att dörrarna är låsta från insidan, så handlar han systematiskt.  Till sin hjälp använder han sitt fotografiska detaljminne: klart att han har koll på vilka dörrar som går att låsa upp från vilket håll....

Jag ska skriva ett brev till rektorn för att ifrågasätta HUR detta kan vara möjligt och HUR hon anser att man förhindrar att det händer någonsin igen. Själv brottas jag med paniken utifall det och det hade hänt och om...

Jag är så stolt över den lille killen  som visade på såväl klokhet som mod. Innan han somnade förklarade han tydligt att han ALDRIG mer ska vara kvar till stängning på frita....

Jag har ju hoppats på att det skulle visa sig att jag har något fel- att det är därför som jag mår så dåligt. Doktorn var ganska tydlig när han undersökte mig om sin teori, han frågade även vad min plan skulle vara OM det visade sig att han hade rätt.

Klart att han hade rätt...Jag är frisk som en nötkärna och borde väl vara lycklig över det. Min diagnos är istället utmattning! Med diverse tråkiga symptom, typ depression....Hurra! Han ordinerar medicin och KBT samtal samt rekommenderar sjukskrivning eller iaf förändrade arbetsuppgifter ett tag....

Jag har fått kommentarer från "lilla ja" som ifrågasätter Prinsen av Ä- var han håller hus, när jag verkar behöva hjälp. Han finns  hela tiden- och stöttar så mycket som jag tillåter. Det är jag som är feg och inte vågar släppa in NÅGON i mitt liv. Jag har isolerat mig sen jag blev dålig.

Vart tog JAG vägen?

JAG som var den där glada, spralliga tjejen som inte tyckte att något var jobbigt eller problematiskt....JAG som trivdes med mitt utseende och trots alla tråkigheter kunde hålla masken. Jag kunde skämta och flirta....JAG överraskade med fester och presenter, JAG köpte kläder, drack champagne....

Vad hände?

Var finns JAG idag?

JAG hjälpte och stöttade, lyssnade och gav råd. JAG kunde peppa....

Vem är hon som gömmer sig bakom livet, hon som är tyst och försynt och inte vill delta i några sammanhang...

JAG älskade att dansa, ta en öl på puben eller en att göra en skogsutflykt....

JAG gillade närhet både mental och fysisk...JAG kramades med vänner....HON vågar inte gå till frisören för det känns för intimt. HON chockades över reaktionen av den microfysiska beröringen när läkaren lade stetoskopet mot hennes hud och lyssnade på  lungorna. Hur länge sedan är det sen någon rörde min kropp...när fick min hud känna kontakten av en annan vuxen hand? HON tror inte att HON vågar låta någon röra henne mer.

Att få drunkna i någons ögon.....

HON klarar inte att möta någons blick i ett samtal...om samtalet på något sätt handlar om henne.

Undras om JAG överhuvudtaget finns kvar någonstans och om JAG kommer att visa mig någon mer gång....eller...om HON har tagit över...

Snälla JAG -kom tillbaka....