Jag har alltid tyckt om att se människa och djur i samarbete. Att få uppleva resultatet av långvarig kommunikation, träning och tillit. Jag vet hur många timmars träning, tårar och tålamod det kan krävas för att komma fram till ett önskat beteende. Jag tror inte på att man kan fostra att djur till att göra konster enbart genom kommandon, hårda ord och bestraffning. Utan precis som med människor så behövs förtroende, uppmuntran och samarbete. Och en massa belöning i form av godis, beröring och lek. Bilbo är en underbar hund även att han inte alltid har varit lätt att tolka mig rätt. Men när jag träffar rätt så fungerar det oftast. Han lyssnar, tittar och försöker. Han visar när han inte förstår och då är det upp till mig att komma på hur jag ska få honom att förstå. Jag undrar hur han skulle uttrycka sig om han kunde....matte är inte alltid så....men det är gott med godis.

Det finns många aktiviteter inom djurdressyr som imponerar på mig; dresssyr inom ridning, delfinshower, cirkusföreställningar t ex; lamor som hoppar över kameler, vallhundar som jobbar och jag fascineras även av tävlingslydnad och agility med hundar. Den sista är nog den lättaste formen av de uppräknade men kräver även den intensiv träning och samspel mellan förare och hund.

Redan när jag bestämde att vi skulle ha en hund igen så var jag inriktad på att prova denna gren, därav tanken på bordercollie. Jag såg framför mig hur detta skulle kunna roa alla tre; hund, Adam och mig. Igår var vi på en prova-på-kväll. Adam var inte alls förtjust i idéen när vi skulle gå dit och jag var nära att ge upp och följa hans uppmaning att gå dit själv. Min envishet vann dock och jag ångrade mig verkligen inte. Å så roligt de hade- jag njöt av att se deras engagemang att förstå varandra och att se den ömsesidiga lyckan när de lyckades. Jag anmälde dem direkt till en kurs i sommar. Och Adam längtar!

Även att det blev en midsommar på helt annat sätt än jag trott så blev det en mysig midsommarafton. Jag, Fina N och barnen ordnade och fixade en härlig dag tillsammans. Med god mat och dryck, sällskapsspel och gemenskap gick timmarna fort. Adam och jag avslutade kvällen med en underbar fransk film; "Den åttonde dagen" Vi somnade gott strax efter midnatt. Jag hade givetvis lagt blommor under kudden. Midsommardagen sov vi alla länge 9.30 väckte JAG hunden och han fick upp Adam drygt två timmar senare. Ha ha, vilka nattsuddare vi har blivit. Det är så härligt att se Adam på bättre humör. Han verkar må så mycket bättre.

Till jul är det något av en tradition för mina stora söner att titta på "Tomten är far till alla barnen" Jag är inget stort fan av den filmen. Jag tycker att den är rätt sorglig och patetisk. Även om det finns några roliga scener och repliker emellanåt. Ikväll har vi sett något av sommarens minst lika pinsamma motsvarighet; "Äntligen midsommar"  handlade om ett typiskt svenskt midsommarfirande. Där fanns förväntningar, överraskningar, spelmän, sill, lövad stång, sex och massor av sprit. Hela filmen utspelar sig på en ö i Stockholms skärgård. Självklart så problematiseras sådant som inte hunnits med i den annars så stressiga vardagen, avslöjanden om otroheter, sexualitet, drömmar......får andra att såväl häpna som förskräckas. Man får ta del av tårar och svordomar, relationer, av olika slag,. som sätts på prov.

Imorgon är det midsommarafton och vi ska fira dagen tillsammans med Fina N och barnen. Vi vuxna var och handlade tillsammans tidigare idag. Det var trevligt. Så borde vi göra oftare. De kommer hit och om vädret tillåter är vi ute.

Adam har inte rört sig mycket från soffan idag. Det har växlat mellan TV och TVspel hela dagen och kvällen.

Idag är det exakt ett år sedan vi hämtade Bilbo. Den söta lilla valpen. Som idag är en stor gosig vovve.

     Älskade vovvis   

Adams psykolog ringde upp för att höra hur läget är innan hon går på semester. Jag blev så glsd över att hon la den tiden och omsorgen på oss. Vi pratade nog en timma. Givetvis kom helgens händelser på tal. Jag känner trygghet och stöd i att ha henne att bolla med. Hon bekräftar mig samtidigt som hon får mig att se ur flera perspektiv. Adam var hos en kompis ett par timmar, vilket kändes underbart att han kom ut en stund. Jag har tankar på att ta mig till jobbet imorgon, iaf för ett par timmar. Hoppas att Adam mår så pass att han kan vara själv en stund.

Vi fick finbesök på kaffe och glass. Tyvärr är jag alldeles för reserverad för att vara rolg att umgås med. Om, jag säger OM vi ska kunna ha en djupare relation måste vi kunna ha roligt tillsammans igen. Och för att det ska kunna ske måste jag våga. Våga ge och våga släppa in.Han säger att han fortfarande tycker mycket om mig, om oss. Och att han saknar mig. Lika reserverad som jag är inför närheten och relation lika reserverad är han inför hunden. Den reservationen tror jag går över med tiden. OM jag bara släpper in till att börja med. Det var en skön känsla att stå där inlindad av hans armar, känna doften, känna värmen mmm...Ville stå kvar så länge men jag vågade inte slappna av så mycket som jag önskade. Då hade nog tårarna kommit. En stor del av mig saknar honom väldigt mycket. Andra delar inser situationen med barn och hund, samt mej.... Kanske borde vi ta chansen och göra något bra av det...Jag ska nog ta ett snack med Adam först och höra vad han tycker.

.....
ingen kan tyda dess lagar.
Men dej vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt       
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din,
din lycka är min
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark
som sol över mörka gärden.
Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.

  
Så skrev han, Ferlin. Varför är det så svårt. Jag saknar min Kärlek. Vi ses inte alls ofta. Och när vi ses är det konstigt. Jag är reserverad och beredd. Beredd att gå eller att bli lämnad. Beredd att inte bli överraskad eller sårad. Vi åkte en härlig tur med motorcykeln i lördags. Ut på landet. Underbart. Väl hemma släppte han av mig och jag gick. Utan något ömt hejdå eller frågan om fortsättning. Vi har kanske för många hinder. Nej JAG har för många hindrande faktorer. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte förvänta mig mer. Jag låter det bara vara. Jag är tillbaka i isblocket igen. Ännu ett misslyckande. Kärlek är inte menat för mig. Jag kan tydligen inte konsten att bevara en relation. Eller...han säger att han tycker om mig MYCKET. Men jag vågar inte tro eller ens höra. Vad hindrar oss; hunden, Adam eller våra olika intressen? Kanske är det våra olikheter och vanor i hemmet eller att vi gillar olika mat? Vi har olika syn på natur och på människor. Vi tänker olika politiskt. Vi har olika inställning till städning. och till kultur och nöjen. Vad är det står på väggen i Adams skola "lika barn leka bäst- olika barn hitttar på nya lekar" Så det borde inte vara ett hinder. Men kanske är det försent.

Visst är det sorgligt men jag konstaterar fakta, inser den ohållbara situationen och känner mig bara tom- alldeles tom.

En förtvivlad röst nådde mig via telefonen; Adam ville bli hämtad tidigare från pappan. Tidigare var synonymt med NU. MEDDETSAMMA!! På något sätt hade det brustit för den lille och han orkade inte hålla ihop längre. Självklart hämtade jag upp honom där han "gömde" sig. Han var väldigt upprörd. Jag messade givetvis pappan direkt för att bespara dem oron. Detta blev starten på ett prestigekrig som slutade (om det har slutat) i katastrof med flera förtvivlade söner- en kraschad familjebild....(förhoppningsvis endast tillfälligt)

Adam ville verkligen inte träffa sin pappa- han sa att han varken orkade eller vågade. Pappan å sin sida ville absolut reda ut situationen och var mycket bestämd över ett möte snabbare än kvickt. När Adam fick höra att det var tal om returresa infann sig panikläge. Det är svårt/omöjligt att nå någon som har låst sig än värre blir det med två. Det var tufft att vara den som fick ta emot bådas frustrattion- i alla former gråt, skäll och hot öste de ut den mot och över mig. Jag hade svårt att inte ta åt mig och visst blev jag både arg, ledsen och skrämd av deras ord. Jag hörde i ett tidigt  skede att det rörde sig om ett missförstånd men att de dessutom inte ens pratade om samma händelse. Adam hade väldigt svårt att komma ner i varv samtidigt som han grät av ren utmattning.

Det blev en mindre familjesammankomst; Pappan, storebror Kenny, Adam och mamman samlades runt vårt köksbord. Nja Adam stannade först kvar på sitt rum och återvände även dit när han kände sig obekväm. Han var länge lugn och sansad men efter ett par timmar av föreläsning och uppläxning fick han nog. Och han fixade inte att storebror blev sårad och ledsen. Även jag fick en dos av redogörelse för hur dåligt jag skött och sköter mina barn och att de endast tar skada av min närhet. Konsekvenser ska jag vänta mig. Jag var tillslut tvungen att köra ut pappan.  Ut genom dörren gick den man som en gång varit någon jag älskat. Livet är märkligt. Människor förändras...förutsättningar förändras...

Pojkarna föll ihop och grät tillsammans. En kände sig orättvist behandlad och den andra ratad. Men båda var förvirrade och sårade i hjärtat. Jag  tog med mig hunden som terapi och tröst.

Mitt hjärt blöder för mina yngsta söner- fy sjutton så jobbigt det blev för dem. Och för mig. Hur kan man bete sig så illa. Varför?  Elakheterna haglade tätt. Borta var empati och förståelse. Kvar var ett trångsynt, hårt och okänsligt beteende som tillrättavisade alla efter egen rättspraxis.Samt det ursprungliga problemet.

Trots att jag är så arg och ledsen kan jag ändå inte sluta förvånas över beteendet. Undrar hur han mår efteråt. Om han ångrar sig? Om vi verkligen kan ha så fel eller om det finns något som han missförstått? Eller...varför?

Vad kommer att hända nu....

Hur ska jag hantera fortsättningen?

Adam har haft svårt att sova sedan den jobbiga kvällen och han mår inte alls bra. Han är fortfarande ledsen och förvirrad. Han tycker att han är  berättigad till ett lika schysst beteende som han tvingar sig till. Det är så många situationer där han inte uppfattar att han är ok, fast han gör precis som han blir ombedd att göra. Han har svårt att läsa mellan raderna eller att förstå nyanser. Det som är självklart för någon kan vara lika självklart för Adam på ett helt annat sätt. Och han är så känslig för kritik och utanförskap.

Eftersom det är sommarlov så har jag varit tvungen att stanna hemma med Adam. Han är dämpad och frågar då och då varför det är som det är? Han tycker inte om sin verklighet och försöker på olika sätt att fly den. Ofta. Han skuldbelägger sig själv, sin existens för söndagens katastrof. Han förbannar livet. Du är så fin min älskling. Så fin och så klok. Om alla var som du skulle det inte vara så många problem.