Vi kan nog konstatera att Adam är allergisk mot gräs. Var på apoteket och inhandlade lindrande produkter för honom. Stackars killen. Hoppas att det hjälper.

Idag var det återigen ett möte kring min situation; försäkringskassan, doktor Klok och Snäll samt min rektor och så jag förstås. Regler gicks igenom, nya mediciner skrevs ut och doseringar förändrades. Möjligheter och alternativa lösningar diskuterades. Eventuella konsekvenser redovisades och jag kände att jag inte hängde med helt o fullt.

Min läkare var inte helt övertygad angående idéen att jag ska arbeta 100% i höst. Enligt honom är den inte  genomförbar om jag inte får ordning på min sömn. Han meddelade att mitt melatonin har flytt till ett annat solsystem.

Äntligen fick vi till en tid åt Adam på Bup. Jag var mycket angelägen att vi skulle gå dit. Jag anser att det  är viktigt både att Adam får ta del av resultatet från sin utredning. Samt prata om hans aktuella mående. Antagligen är det inte heller så tokigt för honom att lyssna på vad psykologen kan ha att säga i sammanhanget.

Det har krånglat så länge med möjligheter för Adam att komme till Bup, en av orsakerna är hans pappas motstridighet när det gäller diagnosen.

Men nu ansåg både psykolog och orolig mamma att läget var akut. Adam var inte alls sugen att prata om det STORA OROLIGA problemet. Han vill inte, orkar inte. Han Han vill absolut inte bli mer ledsen igen, säger han. Nu är nämligen strategin den att glömma bort allt tråkigt för det man inte kommer ihåg det finns inte. Han kämpar med många tankar och ibland blir det tydligen för mycket att hantera. Så han reste sig bestämt och lämnade rummet. Kvar blev jag med oron och psykologen. Vi pratade en stund och han har turen att ha en flexibel psykolog som ger honom fler alternativ till att träffas. Jag har inte diskuterat detta med Adam ännu då han fortfarande är sur på mig och anser att jag svikit honom i den här frågan. DET gör mig om möjligt ännu mer orolig.

Tydligen längtar pappan efter den fine sonen och är enligt Adam tjatig om umgänge, dessvärre är inte Adam lika sugen på att fara dit. Men det ger sig nog vartefter.

Ja det är frågan det... Hur vet man att man är älskad? Att man är VALD av en person? Jag brottas med dessa frågor på dagarna men mer på nätterna...Jag går till mig själv och undrar hur jag visar att jag älskar/att Kärleken är min utvalde. Jag kom fram till att ju mer jag tvekar på hans kärlek ju mindre visar jag- för att inte vara besvärlig och krävande. Det borde nog vara tvärtom. Kanske tvekar han på mina känslor även att han SÄGER att han VET att jag älskar honom. Då kan jag nästan bli trotsig och undra HUR kan han VETA det? Samtidigt som jag blir alldeles varm i hela kroppen.

Om bara några veckor är det sommaravslutning. Det känns märkligt. Jag har förlorat ett helt läsår. Det är ingen idé att gråta över spilld mjölk brukar man säga, men det känns tomt att inte vara med och slutföra arbetet med "min" gulliga klass. Den är inte min längre.

I höst ska jag ta emot en ny sjua. Med en ny mentorskollega...igen. Första tanken var att ingen står ut med mig som kollega. Sedan fick jag en annan förklaring, vilken jag väljer att tro på. Det känns bättre så. Jag vill arbeta 100% annars känns det inte på riktigt. Min läkare är inte riktigt överens med det. Vi fick träffa klassen och deras föräldrar igår. Det verkar mycket lovande. Rara nyfikna ungar med sansade, trevliga föräldrar- vad kan gå fel? Jag ser det som ett vinnande koncept   

Imorse hade jag "välfärdsförmånen" att delta på ett uppföljningsmöte om mig och min framtid. Doktor Snäll och Klok, Snälla Förståndiga från Försäkringskassan och  Rektor Trygg och Effektiv diskuterade regler och förutsättningar gällande min förväntade kapacitet i höst. Möjligheter presenterades och diskuterades, alternativen var flera och konsekvenserna kan bli stora. Mediciner nya som gamla med nya doseringar blev ett resultat. Att mina sömnrubbningar är en stor bov i mitt mående har ju konstaterats vid flera läkarbesök. "Ditt melatonin har flytt till en annan galax" konstaterade läkaren och skrev ut nytt i tablettform. Ett internetbaserat KBT-verktyg ska lära mig att sova hela nätter.

Om jag börjar jobba heltid bör jag vara frisk hela höstterminen iallafall- annars kan det bli tufft med Försäkringskassan och därmed risk för uteblivna pengar. Detta sätter press/stress på mig, vilket kanske inte är så bra. Alternativet kan vara att jobba deltid, typ 80% dvs en ledig dag i veckan. För att orka bättre. Och hålla längre- utan stress och press. Men OM jag blir sjuk från en 80%ig tjänst???? Svåra beslut.

...känna att jag duger. Varför infinner sig den här hemska känslan av oduglighet och osäkerhet igen. Jag vill känna att jag passar in, att jag är okej.

För snart fem år sedan började jag umgås med den man som jag idag kallar Kärleken. Jag tyckte redan då att han verkade snäll och han var lätt att umgås med. Eftersom jag inte var redo för något förhållande tyckte jag att han skulle passa en väninna till mig. Det klickade inte riktigt mellan dem och visst blev jag berörd när han började uppvakta mig. Han skrev långa vackra dikter på både svenska och engelska. Det var många tårar som rullade nerför mina kinder. Så fint hade eller har ingen skrivit till mig. Jag var rädd att göra honom illa- jag var ju inte redo. Jag ville inte inge några förhoppningar som jag inte skulle kunna infria. Han skickade blommor och presenter. Han uppvaktade på så många fina vis att jag blev livrädd.

Som en gentleman drog han sig undan och lät mig vara ifred. När vi återigen började umgås upptäckte jag hur roligt vi kunde ha tillsammans och att vi även kunde prata om allt och inget. Jag beundrade honom (och det gör jag fortfarande) för hans allmänkunskap och hans lugn. Kanske blev han lite väl dominant i diskussionerna men aldrig otrevlig. Alltid korrekt och artig men samtidigt känslig och ödmjuk. Villken man. Jag var fortfarande inte redo, fortfarande livrädd att göra någon illa genom att inte kunna leva upp till eventuella förväntningar. Jag trodde nog att han hittat någon annan eftersom det blev ännu en paus i vår kompisrelation.

När jag sedan brakade ihop förra december så fanns han plötsligt där igen. Lugn och trygg. Förståndig och ödmjuk. Han var de stödhjul jag behövde för att hålla balansen på min vingliga färd. Han fanns där när jag inte orkade, han var kvar när jag skrek över hopplösheten och när jag grät för att jag inte trodde på någon morgondag. Han såg till att jag sov och åt. Han skötte mig likt ett hjälplöst spädbarn. Han gav mig den trygghet jag behövde. Aldrig lät han mig känna att jag var besvärlig och jobbig, vilket jag vet att jag var. Han behandlade mig lika värdigt som en prinsessa. Fick mig att känna att jag var vacker även att jag inte varken duschat eller bytt kläder på flera dagar. Fick mig att känna mig duktig över de få saker jag presterade. Han var kvar tills jag somnade de kvällar som oron var värst. Han satt kvar och lyssnade på mitt osammanhängande kackel många nätter. Han dömde aldrig fast jag gav honom mitt liv i ord. Han fick mitt totala förtroende.

Han höll mig flytande att jobba ett halvår, tog mig till doktorn när det inte fungerade. Han berömde mina framsteg fast de knappt märktes. Klart att jag älskar den mannen. Finare människa finns inte. Självklart vill jag vara den kvinna som ger honom allt han vill ha. Och mer därtill.

Varför kan jag inte känna att jag är god nog åt honom. Han säger att han älskar mig och han ger mig all den värme och bekräftelse som jag behöver. Men ändå är jag osäker på om jag duger. Orolig att han inte ska vara "nöjd" Hela tiden är jag förberedd på att han ska "tröttna". Då hoppas jag att jag kan låta honom flyga ut i friheten utan att vara en samvetets boja. Därför måste jag vara beredd. Stunder och tider när vi inte har kontakt är jobbiga för mig, men jag vill inte vara krävande eller begränsande så jag håller tyst. Accepterande, även att jag längtar och saknar så vill jag inte gnälla och tjata. Jag måste lära mig. Jag vill verkligen lära mig. Jag måste samtidigt våga mer.

Vi är olika. Vi tycker olika. Vi har levt olika liv. Hur ska jag någonsin passa in i hans liv. Åh vad jag saknar honom. Samtidigt var det tryggare innan jag tog mod till mig och "frågade chans" på honom. Jo det var nog så det gick till, i början på det här året, när jag chockade honom med att berätta att jag faktiskt tycker mer om honom än som vän. Och att jag vill dela mitt resterande liv med honom. Och det vill jag fortfarande, men vet inte hur jag ska klara det.

18:e maj är och har varit en speciell dag på flera sätt. För 29 år sedan gifte jag mig. Allt var perfekt, precis så som ett bröllop ska vara. Lång vit klänning, slöja och en vacker hemvirkad krona. Frack, gördel och nyputsade skor. Vacker gammal kyrka, solsken, orkideer och liljekonvaljer. Vänner och släktingar. Glädje, kärlek och förväntningar. Tro hopp och kärlek. Jag kommer fortfarande ihåg delar av  prästens råd (hämtat ur Kärlekens lov, Paulus första brev till Korintierna); "Kärleken söker inte sitt" Och visst måste kärleken vårdas och gödas för att stanna och frodas. Tyvärr höll inte det äktenskapet så länge, kanske borde jag agerat annorlunda. Jag visste dock inte bättre.

Året efter var jag gravid och så var även min väninna. Vi var beräknade att föda samma dag (13 juni) 18 maj fick hon föda fram sin döda bebis. Det var en pojke och hon döpte honom till Erik efter dagens namn. Vi/jag hade svårt att umgås efter det. Det fanns alltid ett liv mellan oss, ett liv som inte fick levas.

I år firade jag att Kärlekens dotter har födelsedag. En ung kvinna på väg ut i livet.  Glädje, ungdom och förväntningar. Planer för sommaren och för framtiden. Längtan efter självständighet, körkort och eget boende. Bullar, kakor och glass. Paket med flytta-hemifrån-grejer.

Så visst är det en dag som jag förknippar med känslor.

Den här fredagens mys blev en flopp! Det som började så bra. 1) Adam fick äntligen en tid med sin psykolog på måndag. Jag mailade ...igen...och beskrev dels hans mående men även min frustration och maktlöshet. 2) Fina N fick ett underbart meddelande som gjorde att framförallt hon o barnen kan andas lättare. 3) Jag fick besked att jag får lite bostadsbidrag, ja faktiskt mer än jag räknat med.4) Kenny har dejtat och hon verkar vara intressant.

Jag bakade Morbergs underbara hamburgerbröd och vi dukade framför tv'n, Hamburgare och blåbärsshakes är mums filibaba Vi kom överens om en film som båda ville se...och sen slog blixten ner...vilket resulterade i att Adam stängde in sig på sitt rum. Jag fick se klart filmen ensam. 

Kärleken har varit oanträffbar i många dagar och jag anade oråd. Visserligen är jag rätt paranoid när det gäller att lita på människor. Jag saknar honom. Jag har ringt flera gånger utan att få höra hans röst. Jag har dock sett att han är hemma och borta växelvis. Så jag är inte så orolig för hans fysiska hälsa. Arbetsbilen stoddessutom  på gatan inatt och den åkte någon gång på morgonen  när jag var ute med vovvis. Det känns inte bra...