Förra sommaren läste jag flera insändare i lokalbladet som kritiserade kommunens prioriteringar gällande parkskötsel. Flera(läs: många) tyckte att det var alldeles för många grönområden som lämnades oklippta och oframkomliga. Jag blev med hund 19 juni och från den dagen förvånades jag över hur välskött stadens parker och andra grönområden var.

I år har den kritiserande gruppen min fulla förståelse för det är många platser som lämnas vildväxande. Personligen tycker jag att det är vackert med ängar där hundkex och smörblommor trängs med olika gräs och maskrosbollar. Men visst är det svårare att plocka upp efter hunden i det höga gräset. Det blir dessutom färre platser för picknick och solande...

Funderar lite på hur det kommer att bli, om det är en strategi från kommunen att spara några ytor fram till midsommar? Jag väntar med spänning och känner att det inte spelar mig någon roll hur det blir.

Och vovvisen trivs med det höga gräset

Före...

Och efter.

Adam ville inte komma hem igår utan stannade hos pappan över natten.

Det var med blandade känslor jag föreslog pappan att den älskade sonen skulle vara kvar hos honom några dagar. Saknaden skriker i mitt hjärta när förnuftet får tala. Det är svårt att inse att man blir bortvald. Även att jag förstås är väldigt glad att han känner så för att vara hos/med sin pappa. Visst har jag vetat och förstått att  dagen skulle komma när jag får stå tillbaka och pappan är i fokus. Är den här NU? Jag är inte beredd ännu.

Jag vandrar runt i vårt tomma hem. Sätter mig på en stol och bara tittar, lägger mig på sängen och tänker att Sanna Nielsens "Empty Room" skulle vara perfekt bakgrundsmusik. Det kommer inga tårar när jag gråter. Kanske är de slut. Kanske har jag inte rätt till fler.

Mannen som jag trodde skulle bli den jag kommer diskutera väder och vind med som gammal finns inte heller hos mig. Är kärleken över? Hur många kärlekar har man rätt till under ett liv. Kanske har jag förbrukat även dem. Varför är jag så svår i relationer? Varför kan det inte bara vara bra? Varför måste allt bli så annorlunda för att man avslöjat att man har någon kär?

Jag saknar honom. Den honom som jag känt i flera år. Den honom som jag tillslut gav min kropp och mitt hjärta till. Han som alltid kunde få mig att skratta. Han som tog mig för den jag var. Jag vet inte hur det är idag. Vi har inte träffats på en vecka och det går lång tid mellan telefonkontakterna. Det gör ont, men jag orkar inte tänka. Orden räcker inte till för att förklara situation eller känslor. Vill bara ligga i min kokong. Somna och vakna ur denna hemska dröm. Vill vakna på en vacker sommaräng, sittande på en filt med solen i nacken. Picknick korgen väntar på att bli uppackad. Vi har inte ögon eller tankar för annat än varandra...Kanske lever jag i en romantisk fantasivärld men verklighetens vardag med sina måsten är ibland för tröttande och jag behöver rymma iväg...

Efter dagar av regn överraskade vädergudarna med en solig morgon. I skogen var det fortfarande lite blött och kladdigt. Skogen är grön nu- i många olika nyanser. Alla de vackra vita blommorna; vitsippor och liljekonvaljer, har blommat över och nu väntar vi på prästkragar och blåklockor. Och smultron.

Fåglarna är lugnare nu- de skriker inte längre. Man kan höra att deras kvitter och sång har tonats ner. Trots den tidiga timman var det fullt hålligång i skogen med joggare, powerwalks och myggorI en fuktig skog trivs myggorna. Deras surrande kan vara så enerverande. Och det kliar så mycket om man blir utvald som restaurang.

Bilbo jagade upp en rådjursget. Annars var promenaden odramatisk.

Adam hade inte glömt gårdagens drama angående den begränsade tillgången av  spelkonsoller. Jag försöker att vara klok och konsekvent iochmed att jag tror att jag gör det enda rätta. Men det är verkligen urjobbigt. Jag har absolut inte placerats bland hans top tio för tillfället. Det blev riktigt jobbigt för oss båda. Skönt att pappan kunde avlasta.  Jag känner mig helt råd- och maktlös i vissa situationer. Jag vet inte vad jag ska göra och jag fattar inte hur det kan bli som det blir.

Jag hade bestämt med Fina N att vi skulle titta på fotoutställningen från Kristian Gidlunds sjukdomstid idag. Det blev en långpromenad genom lummiga alléer. Till ett galleri som jag inte ens visste att det fanns. Tyvärr var det låst och stängt . Det får bli ett besök imorgon istället då det är utställningens sista dagar.

Ingen av oss visste riktigt hur man firar nationaldagen. Inget av våra barn var med och det var inte utan att vi kände oss lite övergivna. Ett cafévarv avslutades med några glas torr rosé på en uteservering. Det känns alltid så bra med min fina själssyster. Vi pratade om glada händelser och jobbiga situationer. Saker som har hänt och saker vi hoppas ska hända...

Adam beslutade sig för att vara kvar hos pappan över natten och förklarade hur han upplever situationer som i förmiddags. Han lastar mig hårt för mitt agerande. Det var återigen många hårda ord som fälldes. Så orätvist det känns. Jag föreslog att han stannar hos pappan i några dagar.

Härliga Sverige!!

Nationaldag

Blågula flaggor som svajar

Små flaggor i händerna på små barn

Salut

Prästkragar

Bröllop

Tidigare svenska flaggans dag.

ännu tidigare självständighetsdag

Gustav Vasa

Riksdagsordningen

Regeringsformen

Frisörbesök och vacker kille

Promenad i lummiga alléer

Torr rosé på Trägår'n

Antirasistiska demonstrationer

Av okänd anledning har jag varit dålig på att uppdatera våra läslistor. Adam läser fortfarande mycket och jag har återfått möjligheten att njuta av andras berättelser. Det var konstigt att inte kunna läsa. Under min värsta sjukdomstid så såg jag inte ord eller bokstäver- antingen flöt allt ihop eller så dansade/virvlade bokstäverna omkring på sidorna. Sedan var minnet  och koncentrationen för dåliga. Alternativet med ljudbok är helt ok men...det är inte samma sak. Den här boken avslutade jag för någon vecka sedan, men det är en sådan som fortsätter att växa efter att man läst ut den. Den förklarar kvinnan. Kvinnan som genetisk varelse. Kvinnan som kulturellt fenomen. Kvinnan i mannens värld. Den återger även kvinnans ödmjukhet och list för att bevara den manliga världen. På ytan iallafall. En mycket läsvärd bok.

Hjälp!! SOS!!! Mayday mayday!! Kris och katastrof.

Idag har jag arbetat på riktigt för första gången sedan augusti förra året. Och så ska det fortsätta. Så långt är det bra. Det fasansfulla gäller hur vi ska överleva fram till 25 september. Då får jag  min första riktiga lön. Fram till dess har jag nästan inga pengar alls att  betala hyra, räkningar eller mat för. Absolut katastrof. Det är ingen bra situation för en som lätt får ångest och ska undvika stressiga moment. Det kan knappast bli mer oroligt. Fy bubblan! Kanske kan jag få något sommarjobb?

Jag var reserverad, kanske alldeles för reserverad, när den saknade Kärleken bjöd in till kaffe. Så småningom, efter såväl hundpromenad,  bibbla-besök samt biltur till diverse butiker och en ny fika på underbara Gubbens. Vem kan låta bli att vara förälskad i den trädgården och tillsammans med min finaste?  Då vågade jag slappna av lite och började tillochmed att tycka att det var trevligt att ses igen. Funderade på om jag inte hade överdrivit oron en aning??? Middag på trevlig uteservering med värme från infravärmare och vin fick mig på riktigt gott humör och allt var "som vanligt" igen. Härliga, underbara känsla.

Men...

Hunden satte stopp för kvällen. Med ett oförklarligt idiotanfall skrämde han iväg Kärleken och jag tillbringade resten av kvällen ensam med längtan och saknad i bröstet.

Annat....

I ett köpcenter sprang vi på en vän från förr. Hon som var min bästa vän. Hon som tog avstånd för att sedan helt försvinna ur mitt liv. Mötet var spänt, artigt och märkligt. Jag saknade henne till en början, men har även varit arg och besviken över hennes svek. Jag har stundom tagit på mig skulden för vår avslutade vänskap och erkänt att jag inte är en värdig vän varken för henne eller någon annan. Som sagt det var ett märkligt möte.