När Adam talade om att det var hyresvärden som stod vid dörren, förstod jag vad det gällde. Hunden. Grannarna har tröttnat på hans skällande. Nu är det hårdträning som gäller. Tur att detta hände precis nu när vi är lediga. Det var bättre för ett tag sen, men sedan har det inte varit prioriterat i vårt liv. Men det är det verkligen nu. Även dags att ta tag i hälsandet och hoppandet på en gång. Jag har kollat info och tips på nätet. Och funnit några som är värda att testa. Samt en del gamla beprövade knep.

Ingen medicin i världen kan få mig att må bättre än upplevelserna från alla vackra blommor.

Jag njuter med alla sinnen

Fredagen den trettonde.....om man är skrockfull kan detta vara en otursdag. Jag vet inte vad jag ska säga om min dag...

Ett jobbigt men förhoppningsvis bra möte på Bup. Det var ett stormöte om Adams mående. Det känns bra att de tar honom på allvar samtidigt som det är läskigt för då är det på riktigt och inte något som jag har inbillat mig. Adam var så stark och duktig. Han imponerade på både mig och psykiatrikern o barnläkaren. pappan är dock inte lika överens med oss andra om att detta skulle vara så allvarligt och det visade sig att han även har mycket svårt att avläsa Adam. Och det är kanske inte något som han kan göra något åt då det är Adam som oftast döljer sina verkliga känslor och tankar för sin pappa. Han säger att han inte litar på honom. Det var enskilda samtal och samtal i grupp. Det var uppdelat på olika för barnet och för oss vuxna.

Det var fruktansvärt att behöva delge pappan vad sonen sagt om sina besök hos honom. Vad han har avslöjat för mig; vad han har känt, hans brist på förtroende för pappa och hans sambo. och att han dessutom känner obehag för olika aktiviteter och reaktioner tillsammans med dem. Själv tror jag inte alls att pappan medvetet försöker att utsätta vår son för otrevligheter. Tårarna trängde sig förbi ögonlocken vid ett flertal tillfällen. Jag är så rädd. Vad kommer att hända och hur ska jag hantera min lilla älskling så att han slipper ifrån sin jobbiga ångest.

Vi föräldrar fick varsin uppgift att tänka på. Pappan  skulle dessutom få hjälp och handledning för att bemöta och tolka Adam.

Det var skrämmande hur väl jag kunde beskriva hur Adam funerar. Den älskade killen saknade sin hund och följde med hem en liten stund efter mötet.

Skolavslutningar brukar innebära nya kläder och med enstark vilja samt pengainsats från pappan blev det så även detta år för Adam. Trots att han inte ville. Morgonen var allt annat än harmonisk. Utan frukost stack han iväg. Och i "gamla" kläder Han lät ilsken som ett bi, men jag antar  att det var nerver, förvirring och frustration som var orsakerna. Stor irritation över vindarna som fick hans nyklippta hår att mer likna en karusell än en frisyr.

Efter avslutningen följde han med pappan till glassrestaurang Smultronstället. Det kan inte vara lätt att äta glass som första mål på ett dygns fastande. Stackars liten.

Vår avslutning var inte alls rolig. Jag satt längst ner i kyrkan med en åttondeklass och de förstod verkligen inte varför de skulle sitt där utan att se någonting. Det är sällan fjortonåringar uppskattar att bara sitta stilla utan någon sysselsättning och utan att prata. Det hjälper föga att det är en vacker kyrka med fantastisk akustik. Jag tyckte att de skötte sin situation med all heder.

Adam har varit hemma från skolan för sin allergi ett par dagar, men idag kunde han gå iväg. Som brukligt är så är det inga vanliga skolaktiviteter sista dagarna utan oftast lek och samarbete. Klass 4 gick till skogen för att spela brännboll, fotboll och leka på Kottebanan. De åt lunch innan de gick hem. Jag hoppas att de hade det trevligt.

Jag vet inte varför det blir så fel vissa dagar. Den här dagen kan jag med glädje slänga i glömmingeån. Tyvärr kommer den säkerligen flyta upp till ytan som en stor grön slemmig sörja.

På skolan var det som vanligt; som det brukar vara dagen innan skolavslutningen. En del är glada, andra är oroliga. Detta gäller såväl elever som personal. Det gemensamma är nog att alla är trötta och längtar till ledigheten. Trots oroligheterna så var det mesta trevligt. Jag fick uppdrag att delta som funktionär och lekledare i åttornas stationstävlingar. Riktigt kul, faktiskt. Jag gjorde en snabbshopping på stan med Fina N och N efteråt. Några snygga shorts till Adam att ha imorgon samt en supersnygg skjorta fick följa med hem. Det som jag köpt tidigare hade han tyvärr redan växt ur. Jag avskyr att vara ute i sista stund. Det passar absolut inte Adam när det blir så. Men men.... Samma sak där jag hoppas att han blev nöjd med mina val.

Det är otroligt hur handikappad jag känt mig idag, när jag inte kunnat nå Adam och inte han mig, hans telefon blev kvar hos pappan igår. Det blev några missförstånd och tokigheter, som klarades ut utan större problem. Tyvärr svängde det inte om och Adam låste sig totalt. Jag är lite besviken över att det jag hade planerat som lite extra myspys inte blev av. Och att allt blev så jobbigt. Ingen ska påstå att det alltid är lätt att vara förälder. Han var hos en kompis och de spelade ett par timmar efter skolan och väl hemma sen var det även bara spel som gällde. Jag känner att jag återigen måste påtvinga honom begränsningar i hans spelande. Han kan inte hantera det. Där är vi inte alltid överens. Arg, ilsken, frustrerad och säkerligen även ledsen stöp han i säng vid halv nio utan att ha ätit något sedan lunch, vad jag vet. Det gör så ont i hela mig när det blir såhär. Imorgon åker han till pappan...igen.....direkt efter skolavslutningen och är borta till söndag. Vi får väl ta igen det mysiga då istället....eller en annan dag. Ett besök på Bup på fredag gör inte saken bättre.

Jag har gråtit förtvivlat och tycker så synd om mig själv att det är pinsamt. Jag har alltid trott/inbillat mig att jag är snäll, och jag blir lika förtvivlad som överraskad när jag förstår att inte alla upplever mig så. Jag vill verkligen aldrig göra någon illa. Tvärtom. Så när jag får höra att jag sårat någon vet jag hur jag ska hantera det. Jag ber givetvis TYDLIGT om ursäkt, då det inte är min mening att såra . Men jag kan inte alltid gottgöra situationen eftersom jag inte tycker att det är helt ogrundat eller fel.

Men jag blir så osäker på mig själv.  Vem är jag och hur uppfattas jag i allmänhet av andra. Dagar som denna så önskar jag mig bort till den trygga ensamheten och vill inte ingå i någon gemenskap. Samtidigt som jag längtar så det värker efter en vän att gråta hos, någon som klappar mig över håret tills jag somnar. Någon som talar om för mig vad jag gjort rätt och hur jag kan rätta till mina fel. Någon som älskar mig. Men jag vågar aldrig mer tro på mig själv i en relation. Tyvärr.

Åh jag är i stort behov av en kram och

  NU har sommaren kommit på riktigt. Morgonpromenaderna är soliga och varma. Dagarna är heta och man välkomnar de svala kvällarna. Hunden tycker givetvis att dagarna är FÖR varma. Det är många valpar i området, av olika raser och sorter. Bilbo har lekt med en pigg liten Springer Spanielflicka ett  par gånger. Hon är så härlig. Jag blir stolt över min vovvis då han låter henne klättra och hoppa över och på honom hur som helst. Samtidigt så är han snabb runt henne och parerar smidigt hennes vändningar. Vi har dessutom bekantat oss med en labradoodle. Det blev inte lika mycket lek då den endast var 9 veckor.

Det mesta blir vackrare, roligare och bättre när sommaren kommer, även Adams allergi. Den roar sig kraftigt på Adams bekostnad. Min annars så pigga kille är helt däckad. Täppt i näsan, tjock i halsen och med svullna ögon vaknar han varje morgon. Det är ögondroppar, nässpray och tabletter som gör att han tar sig genom dagarna. Han blir väldigt trött av kroppens kamp och igår somnade han tungt under eftermiddagen. Om det var anledningen till att han sovit  dåligt inatt vet jag inte. Han klagar på influensa/förkylningsbesvär och feber. Visst är han lite varm och hans kompis har varit hemma i flera dagar för detta. Det är svårt att veta om det är allergisymptom eller inte. Hur som...Idag får han vara hemma från skolan för att han mår inte bra oavsett orsak och han är dessutom så himla trött.

På torsdag är det skolavslutning. Adam är nyklippt i fin somrig frisyr. Tillsammans med pappan har han valt ett par jättefina skor. Jag hade köpt shorts och t-shirt- dessa var tyvärr i fel storlek. Nu behöver jag ner på stan för att finna annat. Vet inte hur jag ska fixa det ekonomiska, kanske ta en mugg och sätta mig bredvid de rumänska tiggarna? Nu är det riktigt illa. Jag vet verkligen inte hur vi ska klara sommaren.

Idag kom han äntligen hem, min fina fina kille. Han mådde dessvärre inget vidare. Han säger att han är sjuk. Pappan säger att det "bara" är allergi. Jag tror att de har rätt båda två. Hur som helst tycker jag att det är skönt att han är hemma.   

För att komma undan flera av våra fighter så har Adam, tillsammans med pappan, kommit fram till en ny strategi. Vi flyttar spelen till pappa och tar hem några andra grejer från honom. Det låter väl vettigt även att det innebär att jag måste lära mig spela schack  

Åh vad jag saknar min lille kille. Det gör så ont att inte veta om och när han kommer hem. Jag vet inte hur jag ska kunna förändra situationen hemma, så att vi båda kan känna oss bekväma. Jag funderar på vad vi skulle ha gjort om han varit hemma. Jag hade ju tänkt att vi skulle åka till djurparken idag. Med matsäck. Det är dock ingen garanti för att han skulle vara nöjd och glad. Jag hoppas verkligen att han mår bättre än jag. Jag bara gråter och försöker att göra något, men mest är jag bara, stirrar och funderar. Längtar. Fasar.