Det är utifrån detta som lagstiftningen utgår. Styrdokumenten i skola och juridik bygger på att barnets bästa skall vara prioriterat. Men vem vet vad det enskilda barnet mår bäst av? Som mamma försöker jag att se mina barn som de individer de är, men visst använder jag min erfarenhet och kunskaper från yrkesliv, forskning och litteratur som hjälp. Mycket. Jag har lärt mig att magkänslan oftast ger mig riktning på problem och dess lösning och är värd att undersökas.

Det har varit fler möten/samtal, än vad som först var tänkt, på Bup runt Adams utredning och diagnos. Pappan är inte alls överens varken med diagnos eller att Adam skall delges fakta. Jag känner mig trygg i båda fallen. Adam är en så oerhört klok och duktig kille. Han vill veta. Det var dessutom han som bad om en ny utredning för att få svar. Kan man verkligen vägra honom detta?

Senaste mötet hos psykologen var en pina. Pappan smutskastade mig...och psykologen. Han kan inte förlika sig med situationen. Och att han inte får bestämma i detta verkar göra honom frustrerad. Flera gånger så fick jag känslan av att han försökte påvisa att det var mitt leverne som orsakat Adams problematik och att han ifrågasatte min lämplighet som förälder. Jag hoppas verkligen att jag har fel. Han kastade ur sig det ena lögnaktiga påståendet efter det andra. Han förvrängde min sjukdomsbild till en konstant psykisk ohälsa. Mitt boende i lägenhet isolerade Adam från omvärlden. Adam skulle ha formats av denna osunda miljö. Då det var  långt från sanningen så släppte jag förbi den ena lögnen efter den andra utan att kommentera nämnvärt. Dock sände jag honom en och annan förvånad blick ibland. Efteråt, hemma, kände jag en blandning av besvikelse och ilska. Jag trodde inte att det var så här vi skulle se till Adams bästa. och jag förstår inte alls vad som händer. Jag kommer att kämpa för det jag tror blir bäst för Adam så långt jag kan,  med förhoppning att Adam inte skadas på vägen.

Det är dumt att döma någon utifrån utseende, klädsel eller nationalitet. Alla är individer med  förmågor.

Ännu en gång har någon skjutits i min stad; två män dog igår natt. För att någon ansåg att de inte skulle finnas i detta liv. Vem kan bestämma över andras existens. Vem eller vilka anser sig ha mandat att avsluta en annan människas liv. Media har många teorier och försöker få information från polis och närvarande vittnen. Ingen vill säga något. Media fortsätter spekulera. Fortfarande är två människor borta. De kommer aldrig mer att äta frukost med familjen eller tjata på sina barn om läxor. Det finns människor kvar som ville fortsätta ha dessa män i sina liv. Människor som älskade dem, behövde dem och som nu saknar dem. Den ofrivilliga förlusten måste göra så ont. Hur ska man förklara för barnen varför deras pappa inte finns mer- varför någon tyckte att det är en självklar konsekvens att hen inte ska få en godnattpuss av pappa. Varför?

Vid busshållplatsen överhörde jag diskussionen om "de där" Man avsåg då "De där" som hade dödat. Mördaren, mördarna. Människor katalogiserar gärna andra människor efter handlingar, utseende, yrken...och nationalitet. I detta fall hamnade dessa "de här" i den sistnämnda gruppen. En fasansfull händelse behandlas där familjer förlorat söner, bröder, makar och fäder så kan en utomstående enkelt förklara brottet med att "de där" är såna, de är mördare. De som sörjer förstår lika lite som du och jag, De är dessutom fler än de som mördade. De är dock av samma nationalitet. Och de är inte mördare.

Påskhelgen är över och vardagen stiger fram. Vardagen är ljus. Vardagen är grön och blommig.

På skärtorsdagen åkte Adam till sin pappa. Vi åkte buss. För att träna på att kunna åka själv. Frigörelsen tar stora steg. Stora men trygga. Egoistiskt är det hemskt varje gång jag tvingas till denna separation. Men hjärtat värms när jag ser hur de kramas vid återseendet. Jag tror absolut att han har det bra hos sin pappa och är lika älskad där som hos mig. Innan fick jag glädjen att dela lyckan över vetskapen om att prinsessa nummer två anlänt. Välkommen fina lilla Du.

Efter frukosten på långfredagen vandrade Kärleken och jag för att beskåda underverket. Vilken vacker liten...korv. Underbara lilla fröken E. Det var en stolt familj som tog hand om oss. Prinsessan E axlade sin storasysterroll med heder och stolthet.

Det var ett underbart väder på lördagen och vi motorcyklade en sväng i solskenet. Inte hade jag kunnat ana vilken härlig känsla det är att sitta bak på en motorcykel och fara fram på småvägarna. Utlämnad till föraren. Visst känns lite pirrigt när det lutar i kurvorna. Men jag litar på Kärleken och försöker att njuta lika mycket då som på de rakare sträckorna. Kaffe på ett fik och en perfekt avslutning med middag och mys hemma. Tillvaron skuggades dock av de yngsta sönernas oro och besvikelser över händelser under dagen. Händelser jag inte kan påverka. Händelser och känslor som måste genomlidas. Jag kan bara lyssna och finnas. Helst skulle jag vilja blåsa och pussa bort dem som vi ghjorde när de var små. "Puss och blås- borta"

Ingen högtid utan middag hos mamman. Adam kom hem precis till söndagsmiddagen. Ingen påskmat i år- Inte ett målat ägg och ingen sillbit. Bland kycklingar och påskris sserverades  moussaka och grönsallad. Även att det var oroligt innan middagen med ångest och panik så hade vi en underbar stund tillsammans. Vilken härlig storfamilj vi har blivit. Alla ungar verkar gilla varandra. Och vi gillar dem. Tyvärr kan inte alla vara med vid alla tillfällen. Avståndet kan vara en orsak eller att vår middag krockar med något annat inplanerat. I mixade familjer finns det så många "föräldrar" och svärföräldrar. Men vetskapen om att det blir fler tillfällen gör mig varm. Jag är verkligen lycklig!!

Fyra teaterföreställningar ingår varje år i vårt abonnemang. Årets sista var en komedi Swedenhielms och  huvudrollen framfördes av ingen mindre än Sven Wollter. En härlig upplevelse att live få ta del av denne enormt skicklige scenkonstnär. Det kändes inte alls att han spelade en roll. Annars ger jag inte mycket för föreställningen, utöver skådespelarnas prestationer. Handlingen var inte speciellt fängslande. Replikerna var inte särskilt slagfärdiga för sin genre. Med andra ord en ganska platt historia om en moderlös familj som levde på en illusion så länge att när den blev verklighet blev det inte den stora happening som önskats. Nästa besök på Stora Teatern är den årliga abonnentkvällen. En marknadsföringstillställning för att bibehålla sin nuvarande samt locka ny publik. Jag har bokat fyra biljetter till kvällen och hoppas att Kärleken med dotter kommer med.

Jag har inte vågat prova den nya medicinen tidigare. Vet inte varför, men jag vill egentligen inte  äta tabletter överhuvudtaget. Visst har jag insett att det har hjälpt mig att medicinera. När jag nu inte sovit på flera nätter så insåg jag behovet av sömn. Det är inte alltid det blir bättre med medicin. Det här var ett sådant tillfälle. Läkaren  förvarnade  mig om några dagars "dåsighet" vid introduktionen. Dåsig har jag ju varit ändå iochmed att jag led av sömnbrist och/eller orolig sömn.

Och sova fick jag...

Djupt och länge

Drömde

oroligt och

intensivt

Fruktansvärt Hemskt och Otäckt

Jag vaknade inte ur min dvala förrän sen förmiddag och var kraftigt berusad, illamående och snurrig. Dödsångest har jag haft många gånger men detta var första gången jag kände någon lugn skön känsla av längtan att få avsluta mitt liv. Var tackochlov så förnftig att jag blev skrämd och ringde Kärleken som genast kom till undsättning. Efter sen frukost, samtal och kaffe så började jag återvända till verkligheten. I någon form av utlovad dåsighet tog jag mig genom några timmar, packade Adams väska och följde honom till sin pappa via buss. Åkte hem till Fina N på tillbakavägen och fick kramar, tårar och kaffe. Underbara syster  Helt ur dimman var jag inte förrän ett drygt dygn senare. Fortfarande skakig över erfarenheten.