Igår var det födelsedag, MIN födelsedag. Den firades väldigt lugnt, jag hade nästan glömt bort det. Adam anordnade en klurig men rolig skattjakt   Och så åt vi ju tårta förståss. Blombudet levererade en vacker orkide från snällaste R.Så det var en bra dag. Kenny var förbi på lite tårta men vi har bestämt att de stora killarna kommer på söndag, då båda är lediga samtidigt.

Annars har jag funderat mycket på onsdagens läkarbesök och doktorns teori. Det är tur att jag fick med mig papper, jag kommer verkligen inte ihåg hälften av allt han sa. När jag läser så faller en hel del på plats om mitt mående. Det är nästan läskigt, det känns som det är jag som skrivit de där artiklarna. Tyvärr är det inte den diagnos jag varken förväntade mig eller vill ha. Vill absolut inte förlika mig med att det skulle vara mitt problem. Dessutom har jag fått en bok  "Flodhästen i vardagsrummet" som handlar om om medberoende. Den ger mig otäcka kopplingar till min barndom, uppväxttid och mammas missbruk. Hellsten beskriver  olika beroenden och han tar även upp arbetsnarkomani som ett exempel. Jag känner och förstår att jag har anpassat mig till andras beroenden största delen av mitt liv start med mammas alkoholism sedan följt av ett flerårigt förhållande med en lynnig narkoman. Ett förhållande fyllt med såväl fysisk som psykisk misshandel.  Mitt senaste förhållande med en snäll arbetsnarkoman kändes inte som ett liv med en missbrukare, men visst krävdes det stor anpassning från min sida och jag nådde aldrig första platsen.

Det är med blandade känslor som jag läser, tar in och funderar. Kombinationerna av diagnos och medberoende är som pusselbitar där motivet liknar mig.

Kan det vara så att den här läkaren på 45 minuter kunde läsa av mitt tillstånd? Om så är fallet så har han kanske även rätt när han säger att jag kommer bli bra-även att det kommer att ta tid. Fortfarande vill jag inte hålla med om hans teori helt och hållet.

Fy bubblan så nervös jag var innan läkarbesöket. Flera av mina närmaste har rekommenderat mig att INTE gå själv, men eftersom jag inte orkade/vågade be någon följa med så gick jag själv. I väntrummet ångrade jag mig och förberedde mig på en handlingsplan OM/NÄR det skulle gå tokigt. Läkaren kom punktligt och han startade med att presentera sig, berättade kort om sin prefession och tog fram mina senaste journalanteckningar. Vilka han redan hade läst!!! Han bad om ursäkt för att jag behövt byta då min tidigare läkare slutat och att det kan vara jobbigt med en ny. Sedan pratade vi (mest han) i 45 minuter om mitt mående- generella diagnoser och behandlingar etc. Sammantattningsvis så måste jag "börja om" med behandlingen då jag ramlat ner efter allt krångel. Han skrev ut allt som vi kom överens om, han skrev ner en framtida målbild (som kan förändras) Han lät mig läsa igenom intyget och frågade om jag ville ändra något för arbetsgivaren. För Försäkringskassan hade jag ingen talan. Dessutom fick jag med flera sidor om mina symptom. Att läsa själv eller för att delge barnen. Jobbigt att förklara när man knappt fattar själv. Han tyckte att jag skulle hänvisa Förskassan till honom om det är något de undrar över och ifrågasätter.

Så nu är jag sjukskriven tre månader, men ska träffa honom var fjärde vecka. Jag ska under den här första perioden vila och göra sånt jag orkar och mår bra av. Samt äta medicinen och sova när jag är trött. Hans snabba prognos var att detta kommer att ta ca ett år. Och då är jag förhoppningsvis tillbaka på 80%'s tjänst.

Samtidigt som det känns bedrövligt att han tycker jag ska vara hemma såååå länge så var det skönt att bli behandlad som en "normal" människa och bli lyssnad på. Och att han är säker på att jag blir bra. Jag tror inte att jag är så orolig nästa gång.

Trist är att jag inte får någon ny remiss till KBT-Anna, då VC avslutar det samarbetet vid årsskiftet och har remiss-stopp till henne. Men, men man kan inte få allt.

Igår var det kallt och vackert, frosten låg på marken när vi tog vår morgonpromenad. Imorse var det varmare men grått och regnet hällde över oss. Jag upplever väder och natur så nära iochmed alla hundpromenader. Jag tyckte alltid att min pappa (och andra) var så töntig som ALLTID skulle diskutera vädret- analysera och reflektera. Nu har jag blivit likadan. Undrar om det beror på att jag inte har annat o göra eller om det är ett ålderstecken? Det är en av få saker som jag reagerar över, inte för att jag kan säga att jag kommer ihåg vad det var för väder i lördags, men det blir påtagligt just när det är. Det känns.

Jag var hos KBT-Anna igår och hon kunde verkligen inte förstå det jag utsatts för vid senaste läkarbesöket på VC. Men hon visade absolut förståelse för mina reaktioner och sa inte emot när jag sa att jag känner att jag vill byta läkare. Så nu har jag bokat tid hos läkare Mi imorgon fm. Det är inte utan oro och jag försöker förbereda mig. Anna brukar fråga- "vad är det värsta som kan hända?" OM inte han heller anser att det är bättre för mig att vara hemma så får jag väl gå och jobba- VAD kan hända? Att jag inte klarar mitt jobb, att jag bryter ihop, För vem blir det ett problem? Hur mycket sämre än såhär kan det bli? Att jag har ständig ångest igen och bara gråter. Att jag inte kan ta mig ur sängen. Att jag skriker åt människor i min närhet. Att jag blir inlagd med dropp och tvångströja. Visst är jag rädd.

Jag försöker att förbereda mig för att gå till jobbet. Varje dag. Genom dagliga rutiner. Jag går upp och klär på mig ordentliga kläder och inte bara mjukisbyxor och ger mig iväg samtidigt med Adam och om ekonomin tillät skulle jag gå o träna. Men jag tar en ensampromenad iaf. Jag har varit och solat oxå. Det sägs att det ska vara bra för serotoninet. Jag äter kesolunch med gojibär och frukt /eller grönsaker samt nötter.

Jag är så trött när klockan är tre att jag skulle vilja och kunna sova, men jag promenerar och ev tar en liten lässtund med Adam. Det går skapligt bra att läsa högt en stund. Sedan är jag helt slut och vilar några minuter. Vi äter mat varje dag, på något sätt. Vi överlever. Oftast blir det något enkelt eller ännu enklare. Men med smaker som jag och han tycker om. Mina smaklökar har iofs tagit semester så allt smakar...ingenting. Det känns bäst med hård mat som behöver tuggas.

Jag duschar ibland och försöker komma ihåg att smörja in mig. Jag inbillar mig att alla dessa "gamla vanliga" rutiner stimulerar mig att fungera bättre. Däremellan och under tiden brottas jag med Herr Ångest som kommer o går som han har lust. Han älskar att överraska när jag absolut inte är beredd. Men han får vara med där och även om han distraherar mig så att jag avbryter mina sysslor så försöker jag få honom att lugna ner sig. Det tar så mycket energi!!!!!

Dr Hemskt Elak har flera gånger sagt att jag kanske borde byta jobb. Kanske har han rätt. Även att JAG tycker att jag har världens bästa jobb, så är jag kanske inte ämnad för det. Det är jobbiga tankar. Mycket jobbiga. Nu rinner tårarna. Varför duger inte jag? Varför kan inte jag? VAD duger jag till? Vem vill ha mig?...Stopp där!!!!

Jag är visst bra! Men inte på allt och inte just nu. Dags att ta en låååång promenad i regnet.

Jag är tydligen så plikttrogen att jag vägrar att missköta mitt uppdrag som mamma...och hundägare. Eller är det kanske så att i de situationerna känner jag mig trygg och klarar av uppgifterna, vilka ger mig någon form av energi. Det är inte på samma nivå som jag gjort tidigare men jag gör momenten och det händer att det infinner sig en känsla av värme o lugn. Adam tycker om när jag läser för honom, och tidigare har det även varit mysigt för mig. Igår la vi oss på hans säng för en lässtund och jag orkade mig igenom nästan en sida innan det blev alldeles för jobbigt. Det var en härlig stund. På dagen var jag i skogen med hunden och där kan jag koppla av, där kan jag  gråta lugn "ledsengråt" senare på kvällen tränade jag hunden tillsammans med H och hennes vovvis. Det kändes bra, men jag blev väldigt trött och det blev tidig sänggång. Natten har varit orolig, fylld av knäppa drömmar.

Dagen startade med en rejäl ångestattack. Det var jobbigt att motivera till uppgång. Varför fortsätta kämpa. Vill inte mer. Orkar inte mer. Förstår inte varför jag har varit så envis. För vems skull? Vem har rätt av olika läkare, KBT, andra...spelar det egentligen någon roll? Jag är så förvirrad. Ska jag ta medicin och isf hur mycket? Ska jag gå till jobbet? KAN jag det? VAD händer annars?

Kanske gör jag mer skada än nytta för andra. Eller vad säger att jag överhuvudtaget gör någon skillnad för någon? Vill bara krypa ihop o sova.

Känner mig så ensam ...känner mig så liten...

Jag saknar min pappa

Jag saknar Någon

Jag saknar Mej

Dagen med stort L. L som o läkarbesök. Hade nog passat bättre med K som i kaos och katastrof. Jag hade med mig lugna, kloka M och det var väl tur. Om förra besöket hos den här läkaren blev kort för att jag rusade därifrån i ren panik så hade det här blivit ännu kortare om inte M varit med. Det tog kanske 45 sekunder för honom att ställa diagnosen att jag är svårt psykiskt sjuk och borde läggas in på psykiatriska avdelningen med dropp omedelbart. Eller annars ansåg han att jag borde börja jobba och avsluta medicineringen omedelbart. Om inte tabletterna gjort mig frisk på en eller två veckor så lär jag inte bli bättre. Depression får man jobba sig igenom PÅ JOBBET! ansåg han. Han undrade om jag fattat hur svårt psykiskt sjuk jag verkligen är. Totalt kraftlös och körd. Jag hade svårt att hänga med i svängningarna mellan frisk och sjuk, jobba bli inlagd så jag stängde av och försökte att andas- få luft och inte kvävas eller sprängas. All energi gick åt att sitta upp och inte dö på fläcken. Chocktillstånd. Han skickade en remiss till akutpsyk (så även denna gång blev det ett besök dit efter en stund med honom. Jag borde kanske förboka tid där, hundpassning efter inplanerade läkarbesök).

På akuten fick jag träffa två läkare som HÄLSADE på mig innan de FRÅGADE hur jag mådde. De satt och LYSSNADE på mig, FRÅGADE när de inte förstod eller ville ha tydligare svar. Jag tror att vi pratade i 45 minuter. Vi fick t o m kaffe medan vi väntade på läkarna (Ja gulliga M var med hit också) De SAMMANFATTADE  vad jag sagt och FRÅGADE om DE hade uppfattat mig riktigt. Sedan diskuterade läkarna med varandra- utanför rummet. Och meddelade mig att de uppfattade mig som en i normala fall stark person som nu uppvisar symptom som överensstämmer med utmattningsdepression och de trodde inte att en inläggning skulle hjälpa mig utan tyckte att jag är duktig och en stark person som kommer att klara det här bäst om jag fortsätter vara hemma och återhämta mig, medicinera, promenera och ha KBT samtal. Att fortsätta pressa mig till att delta i sociala aktiviteter var också bra. De rekommenderade dessutom att dubbla medicindosen under ett halvår med start imorgon. Plus en "vid behov" medicin. Dock är reglerna sådana att de lämnar över detta till VC och doktor Hemskt Elak eftersom han har sjukskrivit mig veckan ut(???) och det inte finns anledning till vidare behandling på p-avdelning. Med andra ord måste jag ringa tillbaka till VC och beställa tid för fortsatt sjukskrivning from måndag. PANIK!!!!! Jag överväger inte bara att byta läkare utan även VC. Detta tar ett par veckor att genomföra...så det blir nog att förbereda mig på ett återbesök. HUR mycket värre än de två senaste kan det bli??? På måndag ska jag till KBT-Anna

När jag kom hem var jag så trött att jag inte visste om jag skulle sova eller kräkas. Fortfarande känner jag mig yr och konstig. Typ bakfull. Men jag vet att jag kommer att klara natten och morgondagen och jag måste fixa även resten....bara för att jag vill. Men det känns fruktansvärt jobbigt och visst hade det varit skönt att läggas in, bara för att slippa tänka. Kanske bara få sova och vara. Men då kommer jag nog aldrig ur det. Jag kan mer än så. Imorgon. NU ska jag sova.

Jag är stolt över att jag vågade efterlysa promenad - och träningskompisar till mig och vovven. Jag fick två svar på FB. Och på föräldramötet ikväll så nappade en av Adams klasskompisars mamma :) Jag känner mig tuff som har fixat detta. Så på onsdag kväll ska H o jag träna tillsammans och på fredag förmiddag ska jag träna med A. Båda har tävlat innan och är mycket duktigare än jag- så mycket jag kan lära mig   Måste nog läsa på lite imorgon! Nu ska jag sova och ladda inför morgondagens läkarbesök.